Recenserat
En skicklig mosaik av olika verkligheter
Haruki Murakami
1Q84 – Första & Andra boken
(ichi-kew-hachi-yon, 2010)
Övers. Vibeke Emond
Norstedts förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2011
Det börjar i en bilkö i Tokyo. På väg på jobb och nedsjunken i baksätet på en taxi lyssnar Aomame till Janáčeks ”Sinfonietta”. Kön står still och chauffören tipsar om en nödtrappa från motorvägen ned till en närliggande tunnelbanestation. Som ett ord på vägen när Aomame kliver ur ber chauffören henne lägga en sak på minnet: ”Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en”. Om inte förr – redan romantiteln 1Q84 för ju tankarna både till Orwell och science fiction – så förstår läsaren där att romanen inte kommer att handla om en utan flera verkligheter. Att skenet kommer att bedra. (Var så säker!).
Repliken parafraseras i Andra bokens första kapitel när livvakten Tamaru lär Aomame hantera en pistol och erinrar sig Tjechovcitatet om att en pistol som dyker upp i en berättelse förr eller senare måste avfyras. Murakami tar Tjechov på orden och fyrar inte bara av Aomames pistol utan också ett batteri av litterära stildrag från saga, realism och deckare till new age, magi och mjukporr. Som i den nyss refererade scenen där Aomame kliver ur taxin för att ta sig till tunnelbanan. Texten kränger mellan noirstämning och sinnlig miljöbeskrivning till att på Proustskt madeleinekakevis (fast här är det en spindelväv som gör jobbet) snabbt koppla över till Aomames lesbiskerotiska minnen; varefter hon på spänningsromanens vis gör sitt jobb och placerar en skarpvässad nål i hjärnans nedre del på den utstuderade hustrumisshandlaren herr Miyama. Det är romanens upptakt och vi har bara hunnit till själva anslaget.
I kapitel två presenteras romanens andra huvudperson: Tengo. Matematiklärare, förlagsredaktör och ännu outgiven romanförfattare. Istället för egen publicering erbjuds han att litterärt bearbeta romanen Luftpuppan av den sjuttonåriga dyslektikern Fukaeri. Enligt förlagschefen är Luftpuppan förutbestämd att vinna en prestigefylld debutanttävling – och visar sig senare vara en metaroman till romanen vi läser. Tengo åtar sig uppdraget, uppnår det förväntade, men följderna blir däremot långt ifrån de förväntade.
I Haruki Murakamis tvådelade roman korsar huvudtemat ”fiktion och verklighet” varandra oupphörligt i 48 kapitel på totalt 852 sidor. I vartannat kapitel följer vi Aomame, i vartannat Tengo. Parallellt med genrefyrverkeriet spinner Murakami storyn kring en rad ämnen – som religion, politik och sex – och låter oss blicka in i huvudpersonernas väl bevarade hemligheter, deras ensamhet, minnen och begär. Presenterat, varierat, repeterat och sammanvävt så att allt ändå hänger ihop.
Medan handlingen överraskar och tar nya vändningar får formen stå för stadgan.
Dramaturgiskt liknar 1Q84 teveserien: indelningen i säsonger och avsnitt, samma snabba driv i berättelsen som i Sopranos och The Wire, samma stiliserade realism som i aktuella Mad Men och en freakig genreblandning som i kultklassikern Twin Peaks. Samtidigt som huvudpersonerna håller ihop det hela tillåter det nära tusensidiga omfånget Murakami att göra utvikningar och variationer på temat sken och verklighet. Lägg till det den habilt berättade mosaiken av relationer, mord, sex och cliffhangers vilken gör att man snart sitter lika bekvämt tillbakalutad som i tevesoffan. Lånet av teveseriens form utmanar våra förväntningar på kvalitetslitteratur, Murakami nämns ju gärna i Nobelprissammanhang. Visst är det smart och skickligt. Men det räcker inte. Murakami vill mer än bara form. Här finns en ambition att blanda högt och lågt, engagemang och filosoferande, och konfrontera oss med de stora frågorna om kärleken och döden, livet och verkligheten. Vad han framför allt visar är att det går att berätta om detta enkelt och medryckande, rentav spännande. Fast det finns förstås risker med att överföra teveseriens format i bokform. Då och då går det i stå, det uppstår litterära transportsträckor där tevemediet hade kommit undan med ett snabbt klipp … Att våga har förstås sitt pris. Men vem har sagt att det ska vara bekvämt som i tevesoffan att läsa 852 sidor som ständigt byter verklighet? Precis som vid långdistanslöpning handlar det om att komma in i en andra andning; Murakami lär sina 62 år till trots fortfarande vara en inbiten maratonlöpare och häromåret utkom hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning på svenska.
Översatta till svenska finns ytterligare sex av Murakamis böcker, bland dem den närmast klassikerförklarade Fågeln som vrider upp världen och Underground. På bio kan man just nu se filmatiseringen av hans roman Norwegian Wood.
