Recenserat
En studie i maktspel
Pramoedya Ananta Toer
Glashuset
(Rumah Kaca, Het glazen huis; 1988)
Övers. (från nederländskan) Per Holmer
Leopard Förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2011
I slutet av Pramoedya Ananta Toers Fotspår, den tredje delen i Burukvartetten, romansviten om kampen mot det holländska kolonialväldet i Indonesien, blir publicisten och frihetskämpen Minke anhållen av polisen, anklagad för inte ha betalat sina skulder. Han inser att det hela är en komplott och att den drivande kraften är en skugglik poliskommissarie som länge har hängt honom i hasorna.
I romanseriens sista del, Glashuset, träder denna polis fram ur skuggorna och blir, ganska överraskande, centralgestalt och berättare. Han heter Jacques Pangemanann och arbetar på kolonialadministrationens uppdrag med att övervaka nationella frihetsrörelser.
I likhet med Minke är han en infödd, europeiskt utbildad, intellektuell. Han framställer sig till och med som Minkes beundrare och lärjunge. Enligt Pangemanann är Minke en förebild, mannen som ska införa det moderna, europeiska, tänkesättet på de indonesiska öarna. Själv är han däremot en svikare. Ständigt vältrar han sig i självförakt för sitt dubbelspels skull.
För egentligen vill han ju uppträda anständigt och stödja reformer, men ju mer han anstränger sig i den riktningen desto djupare sjunker han i den koloniala dyn. Pangemanann får psykiska problem, han super ner sig och hans hustru lämnar honom. Uppenbarligen är han på väg att bryta samman. Ändå gör han inte det. I stället befordras han och förefaller bli allt effektivare i sin polisroll.
Glashuset kan läsas som en studie i kluvenhet. Den kluvenhet som drabbar den som vill vara både infödd och europé, som vill spela både med och mot makten. Men frågan är hur kluven Pangemanann egentligen är. Han framställer sig som en forskare kring nationella politiska partier men bygger i själva verket upp en hemlig, repressiv säkerhetstjänst. Han fantiserar om sitt glashus genom vars rutor han kan studera de olika frihetsrörelserna och vidare om att han är den ende som kan garantera att lugnet och freden bevaras. Men lugnet bevaras inte. Ständigt inträffar nya övergrepp och man inser att Pangemanann har mer än ett finger med i det spelet. Hans ångest är djup och hans samvetsförebråelser gränslösa men alla hans gärningar tycks utföras med kylig beräkning.
Till slut släpps Minke fri. Men då har den organisation han byggt upp ingen användning för honom. Hans tidning är nedlagd, hans hustru har lämnat landet och hans hus är konfiskerat. Numera bor Pangemanann där. Det är väldigt tragiskt alltihop. Det tycker Pangemanann också. Att den store Minke ska behöva gå under på detta sätt är högst beklagligt, säger han.
Men någon har uppenbarligen regisserat hela förloppet.
Minke och Pangemanann är märkligt lika varandra. De för långa intellektuella resonemang om sitt lands kultur, om kolonialismen och om framtiden och deras tolkningar tycks ibland nästan identiska. Ändå finns en avgrundsdjup klyfta mellan dem, tycks Pramoedya vilja säga. Ty analysen är en sak – det är vad man faktiskt gör som det kommer an på.
