Recenserat
En tänkandets skapelseakt
Clarice Lispector
Äpplet i mörkret
(A maçã no escuro, 1961)
Översättning: Örjan Sjögren
Bokförlaget Tranan, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2019
”Use your intelligence, can’t you?” säger Estragon till Vladimir hos Beckett. På det följer scenanvisningen ”Vladimir uses his intelligence”. Det är en passage som tvingar sig på när jag läser Clarice Lispectors roman Äpplet i mörkret, skriven redan 1956 när Lispector var diplomathustru i Washington, DC, men inte utgiven förrän fem år senare.
Becketts scenanvisning är en vits. Den griper tag i en replik och är svår att förverkliga sceniskt. Det blir ett självgående språkspel där orden inte får fäste i en yttre verklighet.
Det är ingen tillfällighet att scenanvisningen kommer för mig. Den första delen av Lispectors roman kallas ”Hur man gör en människa”. Den gestaltar en tillkomst, eller en skapelseakt, men en skapelse som äger rum i språket.
Vi får följa en man som flyr upp på det brasilianska höglandet. Det är uppenbart att han flyr från något. Ett obestämt brott skymtar, men vi får sväva i okunnighet om dess art; jag skall inte skriva mer om vari detta består.
Mannen kommer till en ensligt belägen gård där han träder in i mångtydiga förbindelser med två kvinnor, gårdens ägarinna och hennes kusin. Ytterligare några gestalter skymtar förbi. Hela romanen utgör sedan ett försök att förtydliga relationer, känslor, händelser och personer.
På det sättet blir det en skapelseakt, fast en cirkulär sådan som hela tiden återgår till sitt nolläge. En passage från Upanishaderna ger talande nog romanen dess motto: ”Genom att skapa alla ting gick han in i allt. När han gick in i alla ting blev han det som har form och det som är formlöst; han blev det som kan definieras och det som inte kan definieras (…).”
Bilden av den flyende mannen skapas genom polariteter och associationer till tingen och naturen. De blir brickor i ett spel som följer sina egna regler, som i en negation av språket och dess avbildande anspråk. Gestalten liknas till exempel vid en blind växt i vaksamhet mot världen: ”Mannen hade helt reducerats till denna form av vaksamhet. Vad han upplevde var en av dessa perioder om vilka man, när de är över, brukar säga: ingenting hände.”
Clarice Lispector genomför en sådan reduktion genom hela romanen. Ingen upplevelse, ingen händelse, ingen iakttagelse (oavsett om den förankras hos en gestalt eller i den röst som då och då möter oss i ett ”vi”) mynnar ut i en utsaga om världen utanför texten. Den negeras eller löper vidare i ett associativt flöde som utmanar vår strävan att få veta.
Ingenting hände: är det en rimlig beskrivning av romanen? Kanske inte. Den pulserar av undertryckt dramatik, delvis av paranoisk art då mannen förföljs av sina minnen och av misstanken att kvinnan som äger gården anger honom. Men inget av detta kommer upp till ytan annat än som en ogripbar känsla, en känsla som inte kan formuleras i annat än motsatser och undanglidande bilder.
Vi känner igen metoden från flera av Clarice Lispectors romaner. Ibland leder den fram till någon form av insikt hos huvudpersonen, som i Passionen enligt G.H., eller till en gestaltad idé om sanningen som oformulerbar som i Stjärnans ögonblick och Levande vatten. I den senare romanen spelar måleriet och musiken en viktig roll, men det är musiken och måleriet som ren materialitet. ”Framför allt målar jag måleri”, tänker huvudpersonen.
Clarice Lispectors romaner kan ses som en sekulär version av de medeltida mystikernas via negativa, men de leder mer fram till en insikt om absolut tomhet än till förening med något gudomligt. Lispector utforskade världen genom tänkandet, men det blev samtidigt en gestaltning av tänkandets omöjlighet. Och nödvändighet.
