arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

En terrorist i familjen


En terrorist i familjen


Nuruddin Farah
Norr om gryningen
(North of Dawn, 2018)
Översättning: Jan Ristarp
Modernista, 2020

Texten publicerades i Karavan nr 3/2020

 

Omslag Norr om gryningen

I inledningen till Nuruddin Farahs roman Norr om gryningen har det somaliska paret Mugdi och Gacalo just förlorat sin son i ett, möjligen oavsiktligt, sprängdåd utfört av al-Shabab i Mogadishu, och deras dotter, Timiro, har förlorat sin bror. Men sonen Dhaqaneh är inte bara ett offer i explosionen utan en hög befälhavare inom rörelsen. Efter sig lämnar han nu en familj bestående av änkan Waliya, sonen Naciim och dottern Saafi.

Dhaqanehs död smärtar familjen på flera sätt. Mugdi har brutit kontakten med sin son på grund av hans frånstötande åsikter – under en diskussion har Dhaqaneh berättat att han utan att tveka skulle kunna tänka sig att döda några av parets icke-troende vänner. Gacalo å sin sida har, eftersom hon inte förmått förskjuta sitt barn upprätthållit en hemlig och oregelbunden kontakt med hjälp av tillfälliga telefonnummer och kodnamn. Hon insjuknar efter dådet och blir sängliggande av sorgen. Situation kompliceras av att Gacalo i ett utslag av moderskärlek lovat att ta hand om den familj sonen har övergivit. Mugdi, som varit ovetande om hennes beslut, är djupt ovillig och befarar att de ska behöva ta hand om en fundamentalistisk muslimsk kvinna och hennes barn och kanske själva misstänkliggöras. Gacalo genomdriver beslutet trots Mugdis protester, ordnar en lägenhet, betalar biljetter för deras resa, och skickar maken att möta dem på flygplatsen.

Flygplatsen är Gardemoen, och romanens spelplats är Oslo, i nutid, och handlingen sträcker sig över den tid då Anders Behring Breivik också mördar norska ungdomar på Utøya och Myanmars rohingyer fördrivs och mördas. Genom placeringen i tid och rum lägger Farah ytterligare ett lager till en mångfacetterad berättelse. Utöver att vara en historia om de svåra erfarenheterna av att sörja ett barn som blivit islamistisk terrorist handlar den också om relationer, lojaliteter och ansvar inom det som i det offentliga samtalet brukar diskuteras under rubriker som ”invandring”, ”integration”, ”radikalisering” och ”hederskultur”. Romanen kommer på det viset omedelbart nära även läsare i det globala norr.

Mugdi och Gacalo är nämligen vad man skulle kunna kalla helt ”integrerade” invandrare. Han har varit diplomat med posteringar på en rad platser i Europa, är numera pensionerad och sysselsatt med att översätta den norske författaren Ole Edvart Rølvaags 1920-talsroman om norska Amerikaemigranter till somaliska, ett intresse som får sin näring av parallellerna mellan de norska utvandrarna och dagens somaliska invandrare. Gacalo har kontorsjobb och har i perioder varit familjens huvudförsörjare. Ingen av dem är troende. Dhaqanehs närmande till radikal islamism sker genom en imam i den lokala moskén, men det är inte något som sker helt plötsligt. Han är en sökande, lite vilsen pojke som inte gör särskilt bra ifrån sig i skolan och som har letts mot en ny gemenskap. Samtidigt har han i ett av föräldrarnas många försök till hjälp åkt till Somalia med sin mor, och sedan meddelat att han aldrig skulle kunna bo där. Mugdi ser sonens förändring som sitt eget misslyckade föräldraansvar, en oförmåga att leda sonen rätt. Så avtäcks och nyanseras ett skeende som annars återges med några få ord i en nyhetstext.

Mer av handlingen, som i all sin originella vardaglighet har drag av spänningsroman, ska inte avslöjas här. Genom berättelsen växlar perspektivet, även om berättarrösten ligger fast, vilket fördjupar förståelsen av de olika karaktärernas belägenhet. Samtidigt är spektrumet tydligt begränsat: änkan Waliyas drivkrafter och tankar blir i stort okända, liksom även, till en början, dottern Saafis. Det är lite synd, här fanns en chans till inifrånskildring som hade berikat ytterligare. Romanen har drag av dramatik som används effektfullt, till exempel i den snabba etableringen av förutsättningarna för berättelsen i prologen, men som tidvis också tynger, som i vissa lite kantiga replikskiften kring terrorism och invandring.

Det är inte lätt att föra över Farahs omväxlande sirliga och abrupta engelska till svenska. Jan Ristarp, mångårig översättare av afrikansk engelskspråkig litteratur, lyckas i stort väl, även om något ordval skaver, med att återskapa det språkrum som är Farahs eget.

 

ERIK FALK