Recenserat
En värld spränger fram i natten
Tip Marugg
Ännu en morgon kommer råmande
(De morgen loeit weer aan, 1988)
Översättning och efterord: Per Holmer
Aska förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
En värld är varje människa, skrev Ekelöf. Orden kommer för mig under läsningen av en nyutkommen, kort men intensiv roman, Ännu en morgon kommer råmande. Här sitter en man på sin förstubro i det tätnande mörkret som småningom viker för en ny dag och dricker sig lugnt, närmast disciplinerat, bort från livet. Men liksom en motor varvar upp ett ögonblick innan bensinen tar slut, stegras under natten mannens sinnen och erinringsskärpa. En hel värld spränger fram, blommar och förbrinner.
Ännu en morgon … är skriven av Silvano Alberto ”Tip” Marugg (1923-2006), född, verksam och död på Curaçao. Några ord om denna från oss fjärran ö kan vara på sin plats. Curaçao tillhör Antillerna och ligger i södra Karibien, endast sju mil norr om Venezuela. Dess historia är, som så många andra öar i regionen, strimlad av koloniala intressen. Det är framförallt holländarna som format Curaçao, med början i 1600-talet och ett par hundra år framåt, genom slavhandeln under Västindiska kompaniets egid, och så åter, i början av 1800-talet, efter ett kortare brittiskt gästspel, och vidare in i modern tid, då Shell kom att sätta agendan med sina oljeraffinaderier.
”Shell to hell”, löd en slogan jag stämde in i som ung – det handlade, vill jag minnas, om bolagets affärer med det apartheidstyrda Sydafrika. Men i översättaren Per Holmers instruktiva efterord får jag också veta att Curaçao genom Shell under andra världskriget bestod de allierades flyg med tre fjärdedelar av bränslet.
Om detta och annat ur öns förflutna får vi förvisso inte veta mycket i Tip Maruggs tredje roman, som alltså är skriven på nederländska, utkom 1988 och blev den självkritiske författarens sista. (Förutom de glest publicerade romanerna gav han ut en diktsamling och en erotisk ordbok på papiamento.)
Här finns egentligen ingen intrig. Mannen tänker, dricker, iakttar den tropiska naturens mångfald och spelet av ljus och mörker, får besök av en halvstollig före detta lärare, minns ett par år i barndomen i Venezuela, minns en kvinna. Det mesta rör sig, mer eller mindre färgat av whisky och öl, i det privatas hägn, men här och var bryter ett vidare perspektiv in. Exempelvis finns ett stycke som indirekt handlar om ”Trinta di mei”, 30 maj 1969, då raffinaderiarbetarna gjorde uppror: en brytpunkt för landets fortsatta öden. Här och var får vi också insyn i den egenartade blandning av folktro och kristendom som präglat ön.
I ett minnesvärt avsnitt berättar mannen om ett underligt beteende han flera gånger noterat hos en viss fågel: i stora flockar flyger de rakt mot en bergvägg, men viker i sista sekund av uppåt. Emellertid finns alltid några individer i flocken som av olika skäl inte hinner väja utan krossas mot klippan. Denna i naturen inbyggda, nästan teatrala brutalitet, som evolutionsbiologin säkert har en rimlig teori om, blir i mannens deliriska misantropi och allmänt utlevda tillstånd på något vis en bild för att hela skapelsen är på väg åt helvete.
Samtidigt finns en sorts läkande glömska i inzoomningarna av allt som växer och lever runtom, rentav en glädje i att beskriva – och i att överskrida det rent deskriptiva. Här skymtar till och med ett visserligen kortvarigt hopp, som avslöjar att vår surmagade drinkare ännu inte kastat in handduken: ”Under spritens inverkan händer det ibland att jag betraktar ett djur, en växt eller en sten med barnets ögon. Då får jag plötsligt en annan syn på saker och ting och börjar mitt i dimman hoppas på att ett mirakel ska skrida mig till undsättning och ställa livet till rätta.”
Mycket mer kunde sägas om denna högst läsvärda bok, men bara en sak till må här nämnas: Per Holmers översättning är formidabel.
