arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

En väv att linda runt sorgens sår


En väv att linda runt sorgens sår


Han Kang
Den vita boken
(Huin, 2016)
Översättning: Anders Karlsson & Okkyoung Park
Natur & Kultur, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 4/2019

 

Omslag Den vita boken

”Dö inte. För guds skull, dö inte.”

Han Kangs nya bok handlar om den som dog i alla fall. Om den för tidigt födda som kallnade i moderns famn och gled in i vitheten med vidöppna ögon som ännu inte lärt sig se. Bönen ovan är moderns. Hon mumlar den oupphörligt till det lilla flickebarnet som hon föder ensam i ett hus i en avlägsen by, långt från närmsta sjukhus. Efter två timmar är kampen över. Han Kang skriver om den sorgen, om den storasyster som aldrig blev. Hon skriver om livet, döden och förgängligheten, och hon klär dem i vitt i ett försök att ge form åt det som ingen form har.

Han Kang har länge varit en av Sydkoreas främsta och mest hyllade författare. Här i väst slog hon igenom för några år sedan med romanerna Levande och döda och Vegetarianen. Den sistnämnda fick Man Bookerpriset 2016 och skapade stor uppmärksamhet med sitt poetiska och kroppsliga språk. Den nya boken skiljer sig dock på flera plan från de tidigare, tydligast märks det kanske på formen. Det är en prosalyrisk bok i tre delar, med titlarna ”Jag”, ”Hon” och ”Allt vitt”. Dessa delar är i sin tur indelade i korta stycken, luftiga och lätta att se på. Denna luft, denna lätthet är, antar jag, medvetet skapad för att få fram så mycket vithet som möjligt ur boksidorna. Den visuella vitheten bryts av med korniga, svartvita fotografier då och då. Det tycks vara en ”konceptuell” bok vi har att göra med – den fragmentariska texten stöder till en början den uppfattningen – men ju längre in i boken jag kommer, desto mer inser jag att jag läser en berättelse där alla delar hör samman och är oskiljbara. Utifrån några noga utvalda ting, alla vita, vävs en historia där sakernas innebörd får sin förklaring i korta, exakta meningar där ingenting överflödigt sägs, men allt nödvändigt berättas. Han Kang visar återigen, och än mer, vilken oerhört skicklig författare hon är.

Bokens jag befinner sig i Warszawa, en stad som lades i ruiner under andra världskriget. Dess ödeläggelse och återuppbyggnad, eller snarare återuppståndelse, blir ett bärande tema som appliceras på berättarjagets sorg och saknad efter den syster som aldrig fick bli. Snö faller och försvinner, en lägenhetsdörr med 301 inristat (301 är den kod som anges när en hemsida har bytt adress eller upphört) målas vit, mjölktänder tappas och en vit tygbit blir en spädbarnsskjorta som blir en svepning. Det som i förstone verkar vara ord, stycken och fragment utkastade på måfå binds till en tät väv att linda runt sorgens öppna sår (den täta väven omger också bokens konvolut).

Den vita boken är översatt direkt från det koreanska originalet (Han Kangs övriga två böcker på svenska är översatta från engelska), och från en del anmälare har framförts synpunkter på en viss stelhet i översättningen. Jag håller inte med om det, jag vill istället framhäva hur fint översättarna har fått fram Han Kangs stil och poetiska språk. Den engelska översättningen av Vegetarianen väckte debatt i Sydkorea då den i vissa stycken ansågs vara väl fri, och i andra stycken direkt fel. En sådan debatt riskerar inte den här översättningen att hamna i.

I Den vita boken spänner Han Kang den litterära bågen högt – hon försöker ge form och substans åt det som inte har form och substans – men hon lyckas och hon gör det förunderligt väl. Jag avslutar med ett citat ur boken, som samtidigt kan tjäna som sammanfattning: ”Oförmögen att förstå vad det kunde vara som var så kallt och fientligt. Men samtidigt så bräckligt, så flyktigt, och så överväldigande vackert.”

 

NICKLAS JUNKER