Recenserat
Ensam i en dödscell med fragment av minnen
Petina Gappah
Memorys bok
(The Book of Memory, 2015)
Översättning: Helena Hansson
Albert Bonniers förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017
Det är givetvis ingen slump att huvudkaraktären i denna bok, Petina Gappahs första roman, heter Memory. Det är en bok om att minnas. Memory sitter ensam på death-row i Chikurubifängelset i Harare, Zimbabwe, åtalad för att ha mördat Lloyd Hendricks. Hon är drygt 30 år och uppmanas av sin advokat att skriva. Även Lloyd uppmanade henne, genom att redan på bokens andra sida säga: ”Tala, Mnemosyne!” En referens både till mytologins minnesgudinna och till Vladimir Nabokovs bok Tala minne, varur ett citat inleder Gappahs roman och pekar på dess tematik.
Berättandet i romanen blir, som minnet, fragmenterat. Memory försöker att rekonstruera sitt liv genom att skriva, men minnet vill inte samarbeta. Händelserna gör motstånd när hon försöker minnas det hon inte kan glömma eller förklara. Minnet spelar henne flera spratt; hon minns lukter och smaker, men kan inte se händelsernas följd, eller ens sin döda systers ansikte.
Romanen består av tre delar. I den första är det barndomens hemmiljö i kåkstaden Mufakose som dominerar och avsnittet slutar med att hennes föräldrar säljer henne till den rike lingvistikprofessorn Lloyd Hendricks. I den andra delen är det åren tillsammans med Lloyd i hans stora vackra hus med pelare och kolonner som skildras, och i den sista är fängelset i centrum. Emellertid berättar Memory alltsammans i fängelset och ofta inleds kapitlen med berättelser och reflektioner från Chikurubi, innan hon försöker minnas barndomens uppväxt eller åren i Summer Madness, som Lloyds fantastiska hus heter.
I centrum av berättelsen finns frågan kring Lloyds död, varför detta borde vara en spännande roman: Memory blev vid nio års ålder såld till en vit man, dryga 20 år senare sitter hon ensam i en dödscell och minns. Dessutom är hon svart albino och således redan från födseln annorlunda. Men det blir aldrig fängslande – om uttrycket tillåts – och jag vet inte riktigt varför.
Visst, Petina Gappah är ingen driven stilist, men det var sannerligen inget problem i hennes debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly, vars språk var ”det självklara mediet för den typ av berättelser Gappah vill berätta”, som Stephan Larsen skrev i sin recension i Karavan. Och det är inget problem här heller. Språket bär upp berättelsen alldeles utmärkt, liksom översättningen, även om en del juristjargong ibland tynger stilen.
Det är huvudkaraktären själv som inte lyckas engagera och hon är förstås helt dominerande i denna bok där hon berättar om sitt liv. Det faktum att hon är svart albino har stor betydelse för hennes uppväxt. Hennes mor försöker med alla tillgängliga medel och andar att rätta till detta, som betraktas som ett fel och en förbannelse från familjens döda anförvanter. Memory strävar länge efter att bli osynlig. Men inte heller detta engagerar. Jag tror det beror på att Gappah har för bråttom, flera händelser och karaktärer utvecklas aldrig.
För naturligtvis figurerar det andra gestalter i romanen och flera av dem borde kunna engagera. Att porträttet av Lloyd inte heller lyckas bli intressant är lite av ett mysterium: varför köper han en svart liten albinoflicka? Vad har han att ”tjäna” på det? Varför ser han till att hon till sist får medicinsk hjälp för sin känsliga hud? Varför finansierar han hennes studier i Zimbabwe och sedan i England? Och vad är det för hemlighet han själv går och bär på? Inte heller berättar Memory om åren i England; elva år som klaras av på en sida. Och hennes första förälskelse, den svarte hyllade konstnären Zenzo, far förbi på några sidor, trots att han har en viktig roll. Men det självbiografiska berättandet kväver övriga gestalter i romanen. Nu är det kanske inte så märkligt, det är trots allt Memorys bok.
Hennes öde är givetvis djupt tragiskt. Något hon själv inser när hon reflekterar kring den första ensamma dagen hos Lloyd: ”Människorna som kunde ha hjälpt mig var samma människor som hade sålt mig.” Ändå berörs jag inte. Detta är inte en dålig roman, men den kunde ha varit så mycket bättre.
