arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Fake news i fyrtiotalets Shanghai


Fake news i fyrtiotalets Shanghai


Xiao Bai
Avspärrningen
(Fengsuo, 2017)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Efterord: Viola Bao
Nirstedt/litteratur, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020

 

Omslag Avspärrningen

En sprängning äger rum i ett hyreshus. Folk hålls instängda innanför en avspärrning. Det känns märkligt bekant, fast detta inte är vårt 2020-tal utan Kina för 80 år sedan. Världen förändrar sig kanske mindre än vi tror.
1940-talets Shanghai, som är spelplatsen för Xiao Bais roman, är ockuperat av Japan, fast amerikaner, britter och fransmän behåller sitt koloniala grepp om de så kallade koncessionerna, de ur de vita kolonialherrarnas synpunkt mest attraktiva delarna av staden.

Inte minst genom filmer och romaner har Shanghai blivit en mytisk plats i det förrevolutionära Kina, ett slags asiatisk motsvarighet till 1920-talets Berlin, med sitt dekadenta nöjesliv, sina lyxhotell, opiumhålor, gangstrar och politiska maktspel. Detta är i dag en i stort sett bortglömd värld och därför är det en utmärkt idé av förlaget att förse boken med ett förklarande efterord av Viola Bao.

Men nu är det 1940, det är krig i en stor del av världen. Glansen flagnar i de rikas Shanghai. Militärer och spioner regerar. I Xiao Bais roman sprängs spionchefen herr Ding, som arbetar åt japanerna, i luften i sitt extremt välbevakade hem. Romanens berättare, herr Ma, som tillhör Dings följe och således klassas som kollaboratör, klarar sig som genom ett under.
Utredningen om attentatet leds av den hårdföre och oberäknelige japanske majoren Hayashi som omedelbart låter spärra av huset där bomben briserade. Han tror att missdådaren finns kvar och därför ska porten tillslutas och ingen mat ska heller få föras in. När det inte finns så mycket som en ångkokt bulle i kåken kommer folk att börja prata.

Och pratas gör det onekligen. Men finns det något av sanning i det som sägs? Troligtvis inte. Detta är en historia som tycks vara smockfull av fake news och alternativa sanningar. Den störste bäraren av konstiga historier är en journalist och följetongsmakare vid namn Pao Tien-hsiao, vars livsintresse verkar vara att äta mycket och gott, helst på stadens bättre restauranger. Pao kommer plötsligt fram med ett ”bortglömt faktum” – en mystisk kvinna med en kartong i handen som gick i trappuppgången. På denna iakttagelse växer det ständigt ut nya grenar, nya historier och bihistorier. Berättelsen om kvinnan är som ett rävgryt. Den har hur många utgångar som helst.

Med den uppenbara bluffen kommer det att gå illa för Pao, tror herr Ma. Men major Hayashi har ingen lust att låta sina krigshundar gå lös på murveln, inte än i alla fall, vittnesmålet gör honom tvärtom uppiggad. Som om det var precis detta han väntat på. Han har, säger han, ”alltid betraktat fantasi som betydligt viktigare än fakta. Att leta efter en mördare i ett enormt folkhav är ungefär som att sätta sig ner och börja skriva på en ny roman – man måste mana fram en dunkel gestalt ur tomma intet.”

Vid det här laget inser man att detta inte är en vanlig realistisk kriminalroman utan en satir över genren, en lek med speglar och kinesiska askar. Och att slutet inte kommer att ge deckarslukaren den vanliga återställaren – lag och ordning och allt förklarat – utan snarare ställa nya frågor.

Kring den här sortens litterära deckare brukar de positiva kritikerna flockas medan de bredare läsarskarorna flyr. Jag kan förstå den reaktionen. Lögner, halvsanningar och villospår är självklara ingredienser i all sorts krim. Om man lägger ytterligare ett lager av mystifikationer utanpå det första, gör det till en roman om romanens opålitlighet, ersätter deckarens standardrekvisita med postmodernismens, så kan det, hur finurligt historien än är konstruerad, bli en smula segt från den strikta spänningssynvinkeln.

Men det finns nog också en annan sorts läsning än den postmodernistiska av den här boken. Att se den som en roman om makten, om maktens behov av godtycke och om hur berättandets ansvarsfrihet kan göras till en aktiv del av det obehagliga spelet. Major Hayashi säger liksom apropå att han en gång förhörde en person som bluffade och att denne sedan blev slaktad på det mest fruktansvärda sätt. Men inte för lögnernas skull, påhitten var rätt bra, utan för att de inte var användbara. Ockupanterna vill ockupera allt, också fantasin.

Men det makten inte tänker på är att det kan fungera i andra riktningen också. Berättelsen kan, om berättaren är tillräckligt förfaren (och kanske också modig), undergräva makten. Och i en värld där inga lojaliteter är säkra och inga ideal hållbara kan den som verkar mest opålitlig vara en hjälte. Eventuellt. Riktigt säkert är det inte. Säkrade fakta är bara två bombexplosioner.

 

JAN-ERIK PETTERSSON