arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Familjedrama i skuggan av kolonialismen


Omslag Lila hibiskus


Chimamanda Ngozi Adichie
Lila hibiskus
(Purple Hibiscus, 2003)
Övers. Ragnar Strömberg
Albert Bonniers förlag, 2010

Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010

Omslag Lila hibiskus

Den unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie fick sitt stora internationella genombrott med romanen En halv gul sol, en brett episk skildring av Biafrakriget och dess konsekvenser för ett antal människor i ett sönderslitet Nigeria. Nu kommer även hennes debutroman, Lila hibiskus, ut på svenska, fint och stilsäkert översatt av Ragnar Strömberg.

Här målar Adichie på en, åtminstone till synes, mindre duk än i den senare romanen. Lila hibiskus är ett tätt, intensivt familjedrama, men den familj som skildras är ett slags mikrokosmos av det postkoloniala Nigeria. Historien berättas i jag-form av en 16-årig flicka, Kambili, men det är inte för mycket sagt att dess egentliga huvudperson är hennes far, Eugene Achike, en allmänt aktad och beundrad man. Han äger en tidning som modigt bekämpar den utbredda korruptionen i landet, han skänker ansenliga summor till välgörande ändamål, han är from katolik, en av de tongivande i sin församling. En god man, en samhällets stöttepelare. Ja, så kan det tyckas.

Ur dotterns skildring framträder dock en helt annan bild. Inom hemmets fyra väggar är Eugene Achike lika mycket av en tyrann och diktator som ledaren för den militärstyrda regeringen. Hans tro är oresonlig, kärlekslös och livsförnekande, hans roll som familjeöverhuvud grundad på psykiskt och fysiskt våld. I hans hem får endast engelska talas, hans familj ska vara ett föredöme i fråga om strängt katolsk livsstil, vart och ett av hans båda barn ska vara bäst i sin klass – blir något av dem bara näst bäst, låter mer eller mindre subtila bestraffningar inte vänta på sig. Kambili, hennes bror Jaja och deras mor lever sina liv i ständig skräck, samtidigt som de är fullständigt beroende av patriarkens kärlek, och skuldbelägger sig själva varje gång de, ”i oförstånd”, råkar göra eller säga något som misshagar honom.

Det finns dock ett annat sätt att leva, ett sätt som representeras av den fruktade/älskade faderns egen syster, Ifeoma, som är universitetslärare i staden Nsukka, dit Kambili och Jaja ibland får komma för kortare vistelser. Här växer romantitelns lila hibiskus, en ovanlig syn bland de huvudsakligen röda blommorna, men livskraftig och vacker. Här får man prata, här får man skratta, här får man lyssna på kassettband med sångare som sjunger på ibo, här är inte dagens alla timmar strukturerade enligt ett strikt schema, här får syskonen – visserligen mestadels utan faderns vetskap – träffa sin farfar, förskjuten som ”hedning” av sin oförsonlige son.

I fasterns hus finner Kambili, som är nästintill stum i sin fars närhet, sin egen röst, och vågar börja treva sig fram till en egen identitet, dock hela tiden ängslig för vad som skulle kunna hända om far finge veta, och skamsen över sitt ”svek”. Det känns följdriktigt att när befrielsen till sist kommer, när tyrannen till sist störtas, sker detta på ett sätt som kastar en mörk skugga över den lilla familjen under flera år. Bortom denna skugga finns dock ett ömtåligt hopp om en bättre framtid.

En tyrannisk far, en misshandlad hustru, två förtryckta tonåringar som slutligen lyckas göra sig fria – berättelsens huvudingredienser kan tyckas nästan alltför välbekanta, men Adichies roman är sannerligen allt annat än banal. Hennes utsökta miljöskildringar, som gör att läsaren nästan tycker sig höra de ljud och känna de dofter som beskrivs; hennes förmåga att med psykologisk skarpblick och subtila uttrycksmedel levandegöra en hemmiljö så genomsyrad av skräck att tyrannen knappast ens behöver höja rösten för att tvinga sin vilja på dem som omger honom; hennes sätt att rikta ett obarmhärtigt sökarljus mot ett allvarligt postkolonialt problem – den koloniserades själsmördande kulturella självförakt – utan att det hela någonsin får karaktär av skrivbordskonstruktion eller propagandalitteratur – allt detta bidrar till intrycket av ett mycket moget, såväl konstnärligt som psykologiskt övertygande, förstlingsverk, väl förtjänt av en stor läsekrets.


STEPHAN LARSEN