Recenserat
Familjedrama parar tragik med dråplighet
Aurora Venturini
Kusinerna
(Las primas, 2007)
Översättning: Hanna Nordenhök
Prosak förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
Tid och plats för argentinska Aurora Venturinis roman Kusinerna är La Plata på 1940-talet. Tema och motiv: familjen, dysfunktionell och destruktiv. Mamman ”en strikt skolfröken”, pappan som lämnade familjen och aldrig kom tillbaka, döttrarna Betina och Yuna ”efterblivna och sinnesslöa”, och familjens hushållerska Rufina ”en principfast liten mörking”.
De inledande provokativa karaktärsbeskrivningarna är, framgår det efter en stunds läsning, avsiktliga. De fångar tidsandan, fast främst använder Venturini karaktärsbeskrivningarna som ett litterärt verktyg för att skapa distans och undvika att göra skildringen för snävt köksbänksrealistisk. Istället får hon den att kränga mellan realism, buskis och Monty Pythonsk galenskap. Så här låter det till exempel i det inledande kapitlet ”Den sinnesslöa barndomen” när Yuna, bokens huvudperson och berättare, iakttar systern Betina som drar omkring i sin rullstol:
Vroom … vroom … vroom … brummade Betina min syster medan hon rullade sitt elände över vår lilla grästomt och de stenbelagda innergårdarna. Det smaskade om hennes brummande för allt dregel den sinnesslöa dreglerskan dreglade ur sig. Stackars Betina. Ett naturens misstag. Stackars mig, ett misstag också jag, och ännu mer min mamma som bar tyngden av all glömska och alla missfoster på sina axlar.
Kvinnorna står i centrum i Kusinerna. De beter sig och kommer till korta, medan männen är frånvarande eller som grå eminenser håller sig i bakgrunden drivna av lustar och ansvarslöshet. Utöver familjens fyra kvinnokaraktärer figurerar här släktingar och andra till familjen löst relaterade personer. Men huvudperson och berättare är alltså Yuna, liksom till viss del kusinen Petra som fungerar som en katalysator för Yunas utveckling. I del ett får vi bekanta oss med Yuna och familjegalleriet. I del två varieras familjetemat men nu med Petra i huvudrollen. I tredje delens final och upplösning samlas på Agatha Christieskt vis den kvarvarande rollbesättningen – de som ännu inte dött, dödats eller mönstrats ut ur handlingen – till en grillinvigning.
Det är alltså Yunas historia vi läser. En bikt om hur hon genom måleriet och jakten på rätt interpunktion och ord för berättelsen försöker formulera sig och bota sina svårigheter och komma bort från sinnesslöhet, dysfunktionalitet och destruktivitet. Låter det socialrealistiskt tungt, eller kanske tillkonstlat med jakten på rätt interpunktion? Inte alls, tvärtom.
Kusinerna får mig att tänka på vanvettiga filmer som Familjen Addams och The Royal Tenenbaums. Fast Kusinerna är på samma gång stramare, betydligt mörkare. Aurora Venturini lyckas med konststycket att para tragik med dråplighet och vara underhållande utan att människan tappas bort. Lojalt står Venturini vid sina porträtterade personers sida, i den sorg och smärta de hamnat i, formats av och blivit fast i.
Yuna hittar till sist en väg, om inte ut så i varje fall vidare (ingen spoiler). Och med livet i behåll, om än med ärren fullt synliga.
Efter en lång författarkarriär fick Aurora Venturini 2007, vid 85 års ålder och under pseudonym, för Kusinerna motta första pris i en romanpristävling. Därmed fick hon också till sist ett litterärt genombrott och offentligt erkännande som författare.
Kanske något som påminner om den försoning Yuna till sist ändå når? Och som jag som läsare också känner och delar när jag slår igen boken, och som inte hade varit möjlig utan Hanna Nordenhöks fingertoppskänsliga översättning.
