Recenserat
Familjehemligheter briserar i bengalisk komedi
Shirshendu Mukhopadhyay
Änkan som vägrade dö
(Goynar Baksho, 1993; engelsk utgåva: The Aunt who Wouldn´t die, 2017)
Översättning: Mikael Fant
Piratförlaget, 2020
Texten publicerades i Karavan nr 3/2020
Vid 18 års ålder blir Lata bortgift. Hon har stor tur, verkar det som. Uppvuxen under fattiga förhållanden blir hon av svårförståeliga skäl upptagen i den rika och högkastiga västbengaliska klanen Mitra. Men att tvingas hantera diverse högbrynta medlemmar av släkten, där hennes bortskämde, tablaspelande man är ett typiskt exemplar, blir så lagom roligt.
Men lyckligtvis är Latas chachuri, hennes svärmor, inte bara vänligt inställd utan också ärlig. Hon konstaterar kallt att hennes son är en snarstucken latmask, liksom för övrigt de flesta i huset. Hela situationen är ohållbar, välståndet en ren kuliss, säger hon i förtroende. Familjen har inga inkomster utan lever på sina jordegendomar i östra Bengalen som man nu säljer av bit för bit. ”Har du något vett i kroppen så får du ta och styra upp honom.” Om han blir arg? Strunt i det. ”Männens humör är mest oväsen.”
Fast det är ändå inte männen som Lata fruktar mest utan den gamla kvinnan som bor på övervåningen i Mitraklanens hus – Pishima, Latas svärfars syster, som giftes bort vid sju års ålder och blev änka vid elva. Hennes skarpa, genomträngande röst får Latas blod att frysa till is. Det är hon som är familjens egentliga överhuvud, det säger alla.
Lata kan ändå inte tycka illa om henne. Hon vet ju vilken litania av sorger Pishimas liv har varit, hur hon enligt änketraditionen tvingats avstå från all mänsklig närhet, hur ingen man under alla år ens fått lov att beundra hennes osedvanliga skönhet.
Så en dag när Lata kommer upp till Pishimas våning ser hon den gamla sitta med öppna ögon och nedfallen haka. Hon svarar inte på tilltal. Hon är faktiskt stendöd.
Den svenska titeln på romanen, Änkan som vägrade dö, känns för mig en smula missvisande. För frågan är om inte den åldriga barnänkan medvetet väljer att kila om hörnet med baktanken att som vålnad desto mer kunna jävlas med den familj som i åratal har förvägrat henne ett normalt mänskligt liv.
Pishima återuppstår således som spöke och gör Lata till sitt redskap. Ta fram mitt smyckeskrin! befaller hon. Göm det! Här ryms en förmögenhet, enligt den gamla den viktigaste orsaken till familjemedlemmarnas fjäsk och kryperi för henne. ”Annars hade jag blivit utslängd för evigheter sen.”
Men svägerskan, den i släkten som tycker mest illa om Lata, har sett henne bära på skrinet, så nu är goda råd dyra. Lata måste sätta sin hemliga plan i verket – att satsa sin hemgift på att öppna en saributik, och övertyga sin man att delta i projektet, vilket om det lyckas skulle kunna säkra familjens ekonomi och även hennes egen ställning inom familjen.
Krämare, aldrig i livet! säger maken förstås och släktingarna visar som väntat sitt förakt. Ändå blir det som Lata vill, för det finns inget val. Och detta kommer sakta men säkert, och med det sura spöket Pishimas bistånd, att ändra alla relationer i familjen.
Den nu 81-årige Shirshendu Mukhopadhyay är en bengalisk författare med stor produktion inom olika genrer – romaner, barnböcker, deckare. Goynar baksho (”Smyckeskrinet”), som denna bok heter i original, är en kort, slagkraftig och underhållande berättelse om tre generationer kvinnor, som ursprungligen utgavs 1993.
Den kända bengaliska regissören Aparna Sen har gjort en sentida (2013) filmversion med samma titel som boken. Där engagerar sig Latas dotter Boshon, som är huvudperson i romanens sista (och svagaste) del, och den som ärver smyckeskrinet, i frihetskampen i dåvarande Östpakistan. Efter en massaker på oskyldiga civila från de västpakistanska truppernas sida uppenbarar sig Pishimas spöke åter och manar Boshon att omsätta smyckena i pengar och skänka dem till motståndsrörelsen.
Kanske går dock bokens kombination av feelgood och spökhistoria ner lättare hos en svensk nutida publik än den tuffare politiska vinklingen i filmen – kan man i alla fall gissa. Hur som helst så är det mycket roligt och lite av ett evenemang att Piratförlaget vågat ge ut en roman ur den väldiga bengaliskspråkiga litteraturen.
