Recenserat
Fikonträdet berättar om det förflutna
Sema Kaygusuz
Platsen i ditt ansikte
(Yüzünde Bir Yer, 2014)
Översättning: Ulla Bruncrona
Ersatz förlag, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Den turkiska författaren Sema Kaygusuz (född 1972) skriver i förordet till sin roman Platsen i ditt ansikte – hennes andra som översatts till svenska från franska – om massakern på aleviter i den turkiska provinsen Dersim åren 1937-38. Hennes farmor fördrevs i likhet med många andra överlevande från sin hemort, men ville senare i livet sällan tala om blodbadet. Skammen över att vara människa gick i arv – och utgör en sorts motor i den här romanen där berättaren är en ung kvinnas inre röst som talar till ett ”du” som är huvudpersonen. Detta berättartekniska grepp vidmakthåller en inre splittring samtidigt som det skänker en pockande direkthet åt prosan.
Kaygusuz berättelse söker sig dock oavbrutet bort i olika riktningar. Myterna och skrönorna är hennes territorium, snarare än den realistiska eller dokumentära prosakonsten. En konstant följeslagare blir förfädernas profet Hızır, som dyker upp i ständigt nya skepnader i huvudpersonens liv. Hennes irrande försök – ofta med kameran i handen – att orientera sig i tillvaron och släktens förflutna har just massakern i Dersim som fond, låt vara att de våldsamma händelserna mest är närvarande på ett indirekt sätt. Från lägenhetens fönster i Istanbul har hon utsikt mot ett fikonträd; ett medvetet val eftersom farmodern planterat just ett sådant träd samma dag som barnbarnet föddes och förklarat att de båda därför är hemliga systrar. Fikonträdets centrala betydelse på dessa sidor återspeglas dessutom i bokens vackra omslag.
Det här är en prosa som med sina stora gester och sitt frikostiga språk tar uppenbara risker. Kaygusuz rör sig ofta på gränsen mellan det sublima och det patetiska. Jag sympatiserar med hennes dödsföraktande ambitioner och konstaterar att satsningarna ofta går vägen; överraskande klokheter och iakttagelser får boksidorna att glänsa till. Emellanåt blir dock infallen för många och rikedomen ett hinder för läsningen. Visserligen är det fråga om en högst medveten oordning. Som det heter på ett ställe i romanen: ”Min förvirrade berättelse är lång, för innan man kan plocka en frukt måste den mogna.” Men det är ändå i de konkret berättade, mer återhållna partierna om huvudpersonens liv som Kaygusuz prosa firar de största triumferna. Tyvärr avbryts dessa inslag alltför ofta av utvikningarna med mytiska inslag. Det är istället när hon skriver om fikonträdens historiska betydelse, skildrar en folkfest i Istanbul eller en snorkeltur utanför Turkiets sydkust, eller beskriver åsynen av en snickare som hyvlar ett körsbärsträd i en mörk verkstad, som Kaygusuz verkligen visar vad hon är kapabel till. I sådana stunder samverkar sensualism, närvarokänsla och iakttagelseförmåga till en prosa med imponerande räckvidd.
