arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Flickors vänskap i en värld av kvinnohat


Flickors vänskap i en värld av kvinnohat


Shobha Rao
Den starkaste lågan
(Girls burn brighter, 2018)
Översättning: Hanna Williamsson
Lind & Co, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 4/2019

 

Omslag Den starkaste lågan

Den indisk-amerikanska författaren Shobha Raos debutroman har på engelska titeln Girls burn brighter. I detta finns en brutal dubbeltydighet: titeln tycks syfta både på huvudpersonernas styrka, deras ”inre ljus” som omnämns flera gånger i romanen, och på den extremt grymma form av kvinnomisshandel som går ut på att vanställa kvinnor genom att antingen bränna dem med olja eller kasta syra på dem. Det förstnämnda utsätts en av bokens två huvudpersoner, Poornima, för av sin make och svärmor.

Men berättelsen börjar några år tidigare när hennes mor just dött och fadern försöker förhandla fram ett äktenskap åt den tonåriga Poornima. Platsen är det nutida Indien, men bland de mycket fattiga. Så en dag kommer den jämnåriga Savitha för att arbeta för Poornimas far som vävare. Flickorna blir snabbt mycket nära vänner, men deras tillvaro slits sönder när Savitha blir brutalt våldtagen av Poornimas far. Den självständiga Savitha vägrar att gifta sig med sin våldtäktsman för att undkomma ”skammen” och flyr istället, bara för att hamna i än värre misär som prostituerad. Under tiden hinner Poornima bli gift och alltså nästan mördad av sin make innan hon lämnar honom. Merparten av romanen handlar sedan om hennes försök att finna Savitha, något hon gör till sitt livs mål och mening.

Den starkaste lågan är en roman om vänskap mellan flickor och kvinnor som på ett sätt påminner om många romantiska kärlekshistorier som kretsar kring den älskades frånvaro och saknaden efter denna. Här ges inte mycket utrymme för mer komplicerade eller såriga aspekter av relationen, vilket gör att den kan kännas ganska platt och statisk. Men å andra sidan är detta kanske mer en berättelse om två grymma livsöden som kan drabba fattiga flickor i Indien än en berättelse om vänskap. Den roll de spelar i varandras liv är att vara drömbilder och hägringar som ger den andras eländiga tillvaro något slags mål.

Rao har en rak, händelsedriven berättarstil. De mer poetiska formuleringar som finns känns ofta lite tafatta. Ibland är hon också övertydlig och skriver läsaren på näsan, som om hon inte var övertygad om att vi annars skulle förstå vad hon vill säga med sin roman. Det är synd att hon inte litar mer såväl på läsaren som på sin egen förmåga att gestalta istället för att förklara. Det händer dock att hon landar rätt i sina lite högstämda formuleringar, som när hon beskriver hur de två flickorna krampaktigt håller om varandra efter våldtäkten med orden ”hon / Poornima / vägrade / att släppa / och täckte Savithas kropp med sin egen. Vad ska den annars vara bra till, den här kroppen jag har?”

Förhoppningsvis kommer debutanten Rao lära sig att slipa bort det övertydliga och grovhuggna och renodla det rättframma och innerliga som också finns i hennes prosa. Men Den starkaste lågan fängslar ändå mer på grund av sitt ämne än på grund av sina litterära kvaliteter. Det är en roman om (för den privilegierade västerländska läsaren) nästan obegripligt elände, men också ofattbar motståndskraft och seghet. Jag undrar dock om det finns en förväntan som har blivit tvingande (särskilt för romaner som ska sälja), om att alltid leverera så kallat ”starka” huvudpersoner som möter varje trauma, varje övergrepp och varje tragedi med samma hoppgivande motståndskraft. Den närapå obligatoriska uppvisningen av ”styrka” riskerar att bli en skonsam och alltför tillrättalagd väg ut ur misären; en roman som denna skulle bli mer intressant om författaren istället vågade stanna kvar (och tvingade läsaren att vara kvar) i mörkret.

 

ANNA REMMETS