Recenserat
Flyktiga nedslag i en flyktig tid
Jennifer Clement
Löftet om en fest
Kahlo, Basquiat & jag
(The Promised Party, 2024)
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2024
När en prisbelönt och internationellt uppmärksammad författare som Jennifer Clement utkommer med en självbiografi är det lätt att ha höga förväntningar. Clement var ordförande för PEN International under åren 2015–2021, och i en artikel i Harper’s Bazaar tidigare i år skriver hon att hon ser poesi som en revolutionär handling. Uttalandet dyker upp även i Löftet om en fest, vilket är titeln på den nya boken, i svensk översättning av Niclas Hval.
Men även om Clement tidigare gjort sig känd för politiskt laddade romaner är det senaste alstret mer sensationellt än revolutionärt. Titeln är i den bemärkelsen passande – Löftet om en fest är lite som ett kändismingel fullt av ”kaffe, kokain, Coca-cola och Camel-cigaretter” (för att citera vad författaren levde på i tidiga tjugoårsåldern).
Boken består av två delar – ”Mexico City” som skildrar Clements barndom i stadsdelen San Ángel, och ”New York City” där hon tillbringade vuxenlivets första år. Kapitlen är korta – fristående scener utan tydligt narrativ, sammanfogade till en helhet. Prosan följer samma princip, med korta, slagkraftiga meningar och konstateranden.
Även om språket stundtals är poetiskt, med formuleringar som ”jag hade inte slutat med balettlektionerna och levde djupt nere i min kropps hav”, eller ”eftermiddagarna var tomma av hennes sorg” öppnar det sig sällan för mig som läsare. Utan fördjupning blir fraserna lösryckta, svåra att ladda med mening.
Den relation som berör mest är den mellan Clement och hennes barnflicka, Chona. Där föräldrarna beskrivs som excentriska och ibland brutala vita amerikanska expats (om än med politiskt liberala värderingar) är Chona den som författaren knyter an till som barn, den som visar henne kärlek och omtanke.
Genom Chona förs Clements också närmare det traditionellt mexikanska livet i staden, som vid de årliga besöken till basilikan i Tepeyac ”där vi skulle visa vår tacksamhet och vördnad för jungfru Maria av Guadalupe”.
Tyvärr hemsöks Löftet om en fest av en känsla av effektsökeri. Det är som om Clement försöker mytförklara sig själv, och boken är så fullspäckad med kända namn att referenserna kväver det som bränns och känns i berättelsen. Det konstateras att hon växte upp ett stenkast från Frida Kahlos hus, var bästa vän med Diego Riveras barnbarn och gick i skolan med sönerna till Gabriel García Márquez.
Litterärt hade det varit intressantare om Clement gestaltat på vilka sätt hon och hennes vän Aline ”var surrealismens döttrar”, och vad det inneburit för henne som författare att hon ”kunde citera manifestet för frihet i konsten som skrevs 1938 av Diego Rivera och André Breton” (varifrån idén om poesi som en revolutionär handling är hämtad).
De tidiga vuxenåren i New York tecknas ännu mer flyhänt än barndomstiden, med namn på konstnärer och musiker (som Colette Lumiere, Madonna, Andy Warhol och undertitelns Jean-Michel Basquiat), klubbar, restauranger och hippa butiker i ett sprakande virrvarr.
Förmodligen vill namedroppingen ge oss en bild av en tid, oavsett om det är mexikanska 1960-talskändisar eller konstnärer i New Yorks 1980-tal som nämns. Och mest behållning av Löftet om en fest får man nog om man läser boken just så – som flyktiga nedslag i en flyktig tid.
Som författare är Clement dock starkare när hon ägnar sig åt psykologisk gestaltning och episkt berättande – som i den prisade romanen En bön för de stulna – än när hon skildrar det egna livet.
