Recenserat
Förnumstig släkthistoria späckad med klichéer
Francisco Azevedo
Livet i ett riskorn
(O arroz de palma, 2008)
Översättning: Örjan Sjögren
Norstedts förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Som så ofta med dålig litteratur är uppsåtet gott. Det finns verkligen något sympatiskt över den brasilianske författaren Francisco Azevedos – född i Rio de Janeiro 1951 – ambition att berätta en släkthistoria som spänner över hundra år. Därtill är han engagerad i sina gestalter och tar sig med friskt humör an de mest skilda glädjeämnen och problem som kan inträffa i en familj. Det börjar med att den åttioåttaårige berättaren Antonio står i köket på sitt gods och lagar lunch till familjen som ska komma från när och fjärran. Man ska fira att det var precis hundra år sedan hans föräldrar gifte sig i Portugal. Så kommer det förflutna till liv; utvandringen till det nya landet, hur de arbetade sig uppåt, hur nya generationer föddes. Allt detta är en roman som jag – sett till själva idén – gärna läser.
Ändå blir det bristerna i själva utförandet som präglar läsningen av Livet i ett riskorn. Den styltiga dialogen, övertydligheten och sentimentaliteten. De kända platserna i Rio de Janeiro som passerar revy, som om en turistguide ympats in i romanstrukturen. De återkommande klichéerna om tillvaron, formulerade på ett språk som hämtar sin inspiration från matlagningens värld. För här spelar maten en central roll, inte minst det ris som en gång kastades över brudparet i Portugal, plockades upp av den strävsamma faster Palma och sedan vårdades av de efterföljande generationerna som en familjeklenod med lätt övernaturliga egenskaper. Magisk realism light, alltså.
Det största problemet är nog ändå den förnumstiga blicken på livet. För även om Azevedo för in en del komplikationer i historien – otrohet, syskongräl, kärleksbekymmer – så finns det egentligen ingenting som till slut inte ordnar sig på bästa sätt. Kanske illustreras hållningen bäst genom några av de typiska plattityder som berättaren serverar, i stil med att ”trots alla sina krämpor och brister blir världen bättre för varje dag” eller ”lyckan är precis lagom mogen”. Det är en inställning som påminner om Paulo Coelhos. I jämförelse med honom är Azevedo visserligen betydligt mer jordnära. En sak har de både brasilianarna dock gemensamt – blindheten för det privilegierade perspektiv som ligger till grund för deras livssyn. Hela universum tycks välvilligt, samtidigt som ett skugglikt tjänstefolk tar hand om markservicen.
För ett par år sedan gav förlaget Tranan ut antologin Brasilien berättar: Ljud av steg. Den rymmer noveller av en lång rad samtida brasilianska författare, de flesta hittills okända i Sverige. Flera av dem skulle jag gärna se i svensk översättning med en hel roman eller novellsamling. Istället väljer Norstedts en undermålig debutroman av Francisco Azevedo. Hur tänker förlaget? Kanske ger texten på bokens omslagsflik en ledtråd. Där får vi veta att Livet i ett riskorn kommer att ges ut i tiotalet länder, däribland USA, under 2013-14. Jag undrar om vi här inte ser ett exempel på bokutgivning som ren spekulation, ett fenomen som ju blivit allt vanligare. Man sneglar på vad andra länder köper, hoppar på tåget, paketerar på ett tilltalande sätt och hoppas sedan på det bästa. Ibland bryter köpfest ut och syftet har uppnåtts. Förmodligen lyckas det inte den här gången. Hursomhelst finns den verkliga romankonsten någon helt annanstans.
