arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Förrädarens hjärta


Förrädarens hjärta


Amos Oz
Judas
(HaBesora al pi Ɉehuda Ish Kariot, 2014)
Översättning: Nicholas de Lange (från hebreiska) & Rose-Marie Nielsen (från engelska)
Wahlström och Widstrand, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017

Omslag Judas

Vem var Judas Iskariot? Ja, inte den vi tror och fått oss itutat i alla fall. Skulle han, den ende förmögne bland Jesus lärjungar, förråda sin mästare för 30 spänn? Skulle han med en kyss ange en Jesus som inte gjorde det minsta för att gömma sig för myndigheterna?

Och vad han än var, så inte var det historiens störste förrädare. Snarare raka motsatsen.

Så ser Amos Oz – eller kanske snarare huvudpersonen i hans roman Judas – på saken. Han heter Shmuel Ash och är en intensiv och intellektuell, men i grunden osäker och lätt förvirrad, ung man med stort skägg, vars liv vid den här tiden (slutet av 1959 och början av 1960) har gått i stå. Hans fästmö har lämnat honom och hans pappa konkursat, med följd att det bidrag som finansierat hans universitetsstudier har upphört. Han befinner sig vid en nollpunkt och bestämmer sig därför för att svara på en annons med rubriken ”Sällskap sökes”, som han hittar på en lapp på universitetets anslagstavla.

Det är så han hamnar i ett gammalt hus bakom rostiga järngrindar i Rav Albas gränd i Jerusalem. Uppdraget består i att samtala med en sjuttioårig man, Gershom Wald, om historia, filosofi och liknande saker, samt att koka te och servera gröt till den handikappade mannen, som annars mest sitter som en ruggig gammal uv i sitt mörka bibliotek.

Men den som bestämmer i huset, som ger order och betalar Shmuel hans lilla lön, är en 40-årig kvinna – Atalia Abrabanel. Shmuel förstår till att börja med inte hennes roll. Han kan ändå inte låta bli att fascineras – och även attraheras – av henne. Men hon glider undan, ger bara ibland, en liten bit i taget, ifrån sig sin historia; att hon är svärdotter till gamle Gershom, att hennes man har stupat som frivillig i striderna som föregick bildandet av staten Israel 1948, att hennes far var en ledande sionistisk politiker som för sina åsikters skull uteslöts ur det centrala organet Jewish Agency.

Det är en stilla tillvaro som Shmuel inrättar sig i, ett liv för en eremit. Men bakom och under denna stillhet i det gamla huset lever dramatiken. Där finns starka motsättningar som centreras kring den numera döde Shealtiel Abrabanel, Atalias far. Han blev den ensammaste mannen i Israel, för alltid stämplad som en förrädare, för sin åsikt att skapandet av en judisk stat utan att först komma överens med de palestinska araberna om hur man ska leva tillsammans var en väg mot katastrofen.

Amos Oz har skrivit en stark, ovanlig, idéburen berättelse som samtidigt är en vacker roman full av levande personporträtt och exakt fångade stämningar: Jerusalemvinterns växlande ljusspel, duggregnet som faller över den stenlagda gårdsplanen med sitt fikonträd och pelargoner i rostiga kärl.

Men det som gör boken riktigt laddad är att den litterära kraften förenas med en stor och oroande aktualitet. Hemma i Israel har Amos Oz själv fått ta emot förrädaranklagelsen. Och tänkandet sprider sig snabbt i vår digitala tid, där debatten blivit ett gungfly, där medieluften är tjock av oftast obevisade men desto mer hotfulla påståenden om ”inflytandeagenter” och ”påverkansoperationer”.

Inte underligt att Judas åter står mitt på scenen med sitt förrädiska hjärta eller sin, enligt Oz tolkning, starka övertygelse.

 

JAN-ERIK PETTERSSON