arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Förtrollande om minnets roll


Förtrollande om minnets roll


María Luisa Bombal
Det hon minns
(La Amortajada, 1938)
Översättning: Lena E. Heyman
Lind & Co, 2023

Texten har publicerats i Karavan 2/2023

Omslag Det hon minns

Att ta avstamp i en diskussion om magisk realism i en recension av en latinamerikansk roman sker inte utan ett visst motstånd. Denna genre, starkt förknippad med boom-generationens patriark Gabriel García Márquez och hans Hundra år av ensamhet, har fortfarande starkt inflytande över västs föreställning om latinamerikansk litteratur. Förlagen är naturligtvis högst medvetna om detta. På baksidestexten av den roman som här recenseras slås det mycket riktigt fast att ”María Luisa Bombals roman Det hon minns har beskrivits som startskottet för genren magisk realism”, och jag undrar lite förstrött om de hade skrivit så om det hade rört sig om en europeisk författare.

María Luisa Bombal föddes 1910 in i en chilensk högborgerlig familj. Under uppväxten bodde hon under ett par år i Paris men skulle sedan komma att flytta till Buenos Aires där hon ingick i kretsen kring Victoria Ocampo och tidskriften Sur tillsammans med bland andra Jorge Luis Borges. Om detta och mycket mer går att läsa i Ulf Erikssons eleganta och väl avvägda förord. Det var också under tiden i Buenos Aires hon färdigställde kortromanen La Amortajada år 1938. Ordagrant översatt hade titeln blivit ”Den svepta”, men på svenska har den alltså fått titeln Det hon minns. Huvudpersonen Ana María ligger på sin dödsbädd, bokstavligen talat, hon är redan död. Trots detta kan hon fortfarande tänka och betrakta sin omgivning. In i rummet kommer sörjande för ett sista avsked, hennes make, hennes syskon, hennes barn. Män hon varit förälskad i och män som varit förälskade i henne. I den svenska titeln sker det således en förskjutning från huvudpersonens belägenhet, den svepta, som syftar till det insvepta liket som ligger på likvakan, till romanens centrala tema: minnet.

För det är kring minnet denna roman kretsar. Ana María minns de personer som sörjer henne och den roll de spelat i hennes liv. Det är en förtrollande prosa. Genom små glidningar i perspektiven lotsas läsaren från likvakan genom Ana Marías livs avgörande smärtpunkter. Det lyriska språket liksom de finstilta perspektivförskjutningarna är mästerligt fångade av Lena E. Heyman, en av våra främsta översättare från spanskan.

Det hon minns är en del av Lind & Co:s Palmserie, en klassikerutgivning av kvinnliga författare. Under läsningens gång slår det mig som märkligt att denna pärla till roman inte översatts tidigare. Även om María Luisa Bombal aldrig fick något större internationellt genombrott stod hennes litteratur som uttalad förebild hos boom-generationens författare; såväl Julio Cortázar som den redan nämnda Gabriel García Márquez har intygat hennes betydelse för deras litteratur och då inte minst för den magiska realism med vilken boom-generationen förknippas.

Det ter sig alltså helt befogat att införliva detta verk i en klassikerutgivning. Vid närmare eftertanke blir baksidestextens hänvisning till magisk realism som jag inledningsvis irriterade mig över också befogad. Detta oavsett om påståendet att boken i fråga utgjorde startskottet för den magiska realismen är sann eller ej, då det slår mig att inom ramen för en klassikerserie av kvinnliga författare kan utgivningen av Det hon minns tolkas som ett medvetet försök att bredda föreställningen om en genre, snarare än att tvinga in den i en klichéartad mall.


JOEL KELLGREN