Recenserat
Från icke-varelse till författare
Maryse Condé
Livet utan masker
(La vie sans fards, 2012)
Översättning: Helena Böhme
Leopard förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
Maryse Condé är en av Västindiens mest betydande författare, ständigt aktuell i nobelprissammanhang. På svenska finns hon representerad med fyra romaner, Färden genom mangroven, Segu, Desirada och Tills vattnet stiger. Nu kommer också hennes självbiografi, Livet utan masker, tonsäkert översatt av Helena Böhme.
Om Condés barndom får vi inte veta mycket – hennes berättelse börjar strängt taget med att hon som sextonåring kommer till Paris för att studera, och slutar strax före hennes litterära debut vid 42 års ålder. Om denna relativt sena blomning säger hon: ”jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat.”
Det är just detta plågsamma liv som skildras i Livet utan masker; ett liv präglat av utanförskap, krossade illusioner och svek. När hon, den brådmogna och sällsynt begåvade studenten, kommer till Paris och förväntar sig att bli betraktad och bemött som den franska medborgare hon i lagens mening är, finner hon sig snart isolerad på grund av sin hudfärg. När hon, efter läsning av ett antal stora antikoloniala diktare och teoretiker, beger sig till Afrika för att där söka en gemenskap med människor av samma hudfärg finner hon sig återigen isolerad, denna gång på grund av att hon, som västindier, inte är tillräckligt afrikansk. Hon skriver: ”Jag tillhörde inte den etniska gruppen, den allra heligaste etniska gruppen. Vad jag än gjorde förblev jag en icke-varelse, en som var utesluten från människosläktet.”
Just Condés förhållande till Afrika står i hög grad i centrum av Livet utan masker. Hon tillbringar många år i en rad västafrikanska länder – Elfenbenskusten, Guinea, Ghana, Senegal, Nigeria – ständigt på jakt efter en dröm, ständigt ställd inför en brutal verklighet under de politiskt turbulenta åren i slutet av 50- och början av 60-talet. Hon skildrar, kärvt och desillusionerat, hur befrielserörelser omvandlas till nya diktaturer, hur upprorsanda och framtidshopp förkvävs av korruption och maktspel, hur nyligen självständiga stater får alltmer auktoritära regimer under ledning av ”landsfäder” som Sékou Touré och Kwame Nkrumah, hur lojaliteter och vänskaper skiftar från en dag till en annan, hur vänner arresteras och/eller försvinner spårlöst, hur mäktiga män erbjuder all slags hjälp i utbyte mot sex (och det de inte får, tar de med våld!) etc.
Condés väg kantas av svek, inte bara på det politiska planet, utan även på det personliga. Den förste man hon förälskar sig i lämnar henne ensam och gravid i Paris; hennes äktenskap med en guineansk skådespelare blir kärlekslöst och olyckligt; hennes passionerade förhållande med en man i Ghana blir uppslitande och destruktivt. I sin strävan efter uppriktighet blundar dock Condé inte för sina egna svek, dels mot sin make, som hon är otrogen mot, dels – och framförallt – mot sina barn, som hon periodvis överlämnar till andra för att kunna försörja sig, som tvingas till ständiga uppbrott från platser där de nätt och jämt hunnit rota sig, som blir mycket illa behandlade av hennes ghananske älskare, som biter på naglarna och lider av mardrömmar.
Allt detta beskrivs på en konstlös, saklig och osentimental, på sina ställen nästan torr, prosa, sannolikt mycket medvetet vald för att understödja Condés sanningsanspråk.
Apropå det medvetna stilistiska valet, bör väl också framhållas att Livet utan masker i hög grad är en författares självbiografi. Gång på gång påpekar Condé hur hon använt, och delvis omformat, det självupplevda i sina romaner, som hon ger direkta hänvisningar till, med nämnande av varje romans titel. Att så många av dessa romantitlar är på franska, må tjäna som en påminnelse om att endast en bråkdel av Condés omfattande författarskap än så länge finns att tillgå på svenska. Jag, och sannolikt många med mig, ser med förväntan fram emot flera översättningar.
