arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

”Fröken Annorlunda” simmar med tonfiskarna


”Fröken Annorlunda” simmar med tonfiskarna


Sabina Berman
Flickan som dök ner till jordens mitt
(La mujer que buceó del corazón del mundo, 2010)
Övers. Manni Kössler
Brombergs förlag, 2010

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011

Omslag Flickan som dök ner till jordens mitt

Hur hänger arvet av en fiskfabrik ihop med autism, globala miljöfrågor och vikten av personligt engagemang och ställningstagande? Jo, de är alla bärande teman i mexikanska författarinnan Sabina Bermans underfundiga och poetiska roman om Flickan som dök ner till jordens mitt.

Det börjar i bedrövelse och dramatik. Efter att Isabelle stigit av planet från Berkeley i Kalifornien – där hon bott fram till nu – på Mazatláns flygplats i mexikanska delstaten Sinaloa beger hon sig omedelbart till tonfiskfabriken Consuelos (”tröst”). Fiskfabriken är arvet efter systern och värd miljoner. Men den av salpeter och flugsvärmar mättade luften och lukten av död och förruttnelse får henne att kräkas i närmaste handfat. Men Bermans berättelse har redan då fått grepp om läsaren; lukterna, värmen och Isabelles skyndsamma sandaler över fabriksgolven färgade av tonfiskblod känns och hörs från boksidorna.

Den dramatiska öppningen föregås av ett prosapoetiskt intro av romanens ”JAG” och bekräftar det innerfliken upplyser om: att Berman främst är känd som dramatiker och poet, och att Flickan som dök ner till jordens mitt är hennes romandebut. Läsaren får även veta att Sabina Berman har ett djupt engagemang för djur och natur i allmänhet, och i synnerhet hav och tonfiskar förstår man efter att ha läst romanen. När huvudpersonen och bokens indirekte berättare Karen – eller JAG som hon alltså tänker på sig själv utifrån sitt autistiska perspektiv – längre fram i boken med hull och hår leder fabriksarbetet och simmar med stimmen av tontunga fiskar påminns jag om Dansar med vargar. Fast det var ju en annan sorts djur-, natur- och människoskildring, ytlig och exotiserad på Hollywoodvis. I Bermans roman växer, för att inte säga värker, istället relationen fram mellan JAG och de fredliga tonfiskarna när de tillsammans simmar genom vår maritima ekolunga.

Men då är vi en bit fram i romanen.

Först anländer alltså moster Isabelle till Mazatlán för att ta arvet i besittning. Men hon ärver inte bara tonfiskfabriken Consuelos. När hon ställt ned väskorna i det ståtliga men förfallna tvåvåningshuset i fransk stil, som också ingår i arvet, och träffat hemhjälpen Gorda dyker en ”varelse” upp. Eller flickan som Gorda kallar henne. Varelsen, flickan, Karen eller JAG håller till i ett lugnvatten inhägnat av bräder. Hon är systerns okända dotter, en högfungerande autist med ett IQ mellan genial och imbecill, och i avsaknad av ”de neurologiska kopplingarna som behövs för att kunna ljuga”. Men hennes autistiska handikapp visar sig på en och samma gång bli en tillgång i fiskhanteringen för att öka lönsamheten och en mental dito för att förstå tonfiskar. Vilket vänder upp och ned på hur romanen utvecklar sig.

Tillsammans driver Isabelle och systerdottern Consuelos vidare. Descartes och Darwins filosofier får betydelse för hur saker och ting utvecklar sig. Och när Herr Gould lägligt dyker upp ur tomma intet för att göra affärer med ”fröken Annorlunda förmågor” (Karen) är det vår tids entreprenör med stort E som gör entré. Hjulen snurrar allt snabbare och med produktutveckling och PR, med teknik och staber av konsulter växer tonfiskmarknaden så det knakar. Men efter hand blir det allt mindre av business as usual, fångststrategierna och slaktpistolernas effektivitet hamnar i skymundan av Karens ökade intresse för att simma med tonfiskar.

Men ingenting blir förstås vad någon tänkt sig. Allra minst för Gould, för medan ”fröken Annorlunda” simmar med tonfiskarna och tänker stort så grusas Goulds livsdrömmar eftersom han inte klarar av att tänka i andra banor.

Sabina Bermans roman är som romanens JAG annorlunda. Både aktuell och tidlös, filosofisk och vardaglig, poetisk och prosaisk, politisk och underhållande ... Och framför allt en hoppingivande moralitet på välklingande svenska av Manni Kössler, som språkligt rör sig lika lätt som Karen och tonfiskarna i världshavet.


GERT LUNDSTEDT