Recenserat
Genialiskt om hemlösa nomaders utsatthet
Marie Ndiaye
Mitt instängda hjärta
(Mon cœur à l'étroit, 2007)
Natur & Kultur, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
Det senaste årtiondet har postkolonial teori och litteratur präglats av en lite väl okritisk hyllning av det nomadiska subjektet där tillvaron i exil ses som en dörr mot transnationella och transkulturella möjligheter. Så är det inte i Marie Ndiayes universum. Men nu vill ju inte denna 46-åriga fransyska med rötter i Senegal bli inhyst i några fack och vägrar bestämt att associeras med frankofoni eller postkolonialt skrivande. Hon ser sig som Författare och därför är hon hemma men ändå borta var hon än befinner sig. (Detta betyder inte att hon är apolitisk. Tvärtom visade hon prov på en tydlig politisk linje när hon och familjen bestämde sig att lämna Frankrike för Berlin efter att Nicolas Sarkozys högerparti hade tagit makten. Det polisiära styre Sarkozy förespråkade ansåg hon vara våldsamt, vulgärt och i grunden omoraliskt.) Vad gäller hennes karaktärer letar de ofta efter en hemvist, men de är inte välkomna dit de söker sig. De är eller blir hemlösa nomader mot sin vilja och överallt möter de motstånd. Inte bara den andre utan också den egna familjen vägrar att bjuda in de hemsökande själar som bebor Ndiayes prosa.
Det här stämmer också på Mitt instängda hjärta, romanen som föregick Ndiayes Goncourt-prisroman Tre starka kvinnor (på svenska 2010) och nu har översatts till svenska av Ragna Essén. Här följer vi grundskollärarinnan Nadia och hennes make, Ange, som också är lärare. Båda jobbar som lärare i Bordeaux, men av en oförklarlig anledning har dessa två samvetsgranna medborgare blivit utfrysta. Romanen börjar när förföljelserna tagit en fysisk vändning: Ange blir knivskuren i magen. Men Nadia framhärdar; hon tänker inte visa att något är fel eftersom det inte finns någon vettig förklaring bakom händelsen och anständiga människor gör inte väsen hur som helst. Mot Nadias vilja tas hon och maken om hand av en granne de föraktar men som i resten av samhället är känd som den "store Noget". Nadia blir fetare och fetare av Nogets maträtter medan Ange tynar bort trots att även han blir gödd av Nogets ovälkomna omsorger. Till slut kan inte ens Nadia förneka att de är parias och att hon riskerar både sitt och sin makes liv om hon stannar kvar. Hon beger sig till sin födelseort i ett oidentifierbart nordafrikanskt land där sonen, som hon också ringaktar och inte har träffat på flera år, bor. Där kan hon leva i en sorts exil, undanskuffad och blott en skugga av sitt forna jag.
Vad som hänt får man aldrig veta. Genom dialog och inre monologer där Nadia spekulerar kring orsakerna till förändringen förstår läsaren att hon och Ange inte var som alla andra; de såg sig själva som lite för mer, var fördömande mot omgivningen och mot sina barn. Är detta skäl nog till att hela Bordeaux, ja till och med staden i sig, tycks vilja stöta ut dem? Inga svar ges. Berättelsen förtäljer heller inte om händelserna är rena fantasier, om Nadia i själva verket har gått in i en psykos och börjat inbilla sig saker. Alla utom Nadia och Ange tycks veta vad som pågår och varför, men ingen förklarar någonting.
Stämningen, miljön och den absurda situationen av obegriplig utsatthet känner vi förstås igen från Kafka. Och liksom hos Kafka är det omöjligt att lokalisera eller identifiera den dömande instansen, man ser bara hur den fungerar. Hos Ndiaye verkar den i det sociala då det är samhället som dömer ut Nadia. Men eftersom läsaren tvingas se på omvärlden från Nadias perspektiv uppstår en osäkerhet. Hon är onekligen osympatisk så kanske ligger ändå orsaken hos Nadia själv: hon döms därför att hon har försökt hålla sig utanför (hon tittar till exempel inte på tv eftersom det är tecken på dumhet), hon är nedlåtande och föraktar svaghet vilket gör henne oförmögen till medlidande. Man vet egentligen inte om man ska tycka synd om huvudpersonen eller inte. Berättelsen ligger i dimma precis som det Bordeaux där den utspelar sig och Ndiaye bygger upp ett obehag som kryper under skinnet även på läsaren. Ndiaye har nämligen en berättarteknik där allt placeras på en och samma nivå. Det här gör att det inte går att skilja verklighet från dröm, och den skoningslösa inre synvinkeln tvingar läsaren att läsa verkligheten precis som karaktärerna gör det.
En sådan stil kräver mycket av översättaren. Essén har gjort ett beundransvärt arbete även om Nadias närmast litterära sätt att uttrycka sig på franska ibland låter stolpigt på svenska och ibland bryts med ord som hör till en lägre stilnivå än den Nadia använder.
Nadias jakt på svar eller försök att komma undan domen är spännande och genialiskt komponerat. Ndiayes träffsäkra och sensuella prosa påminner närmast om Gustave Flaubert – han som var först med att i Emma Bovary skapa en hjältinna som vi inte vet om vi ska ömka eller förbanna. Men till skillnad från sin föregångare kombinerar Ndiaye den bitande realismen med fantastiska element och mytisk och religiös symbolik där hjärtat står i centrum. Med risk för överdrifter måste jag säga att Ndiaye framstår som den moderna romanens räddare. Med stilistisk skärpa ärvd från Flaubert skriver hon en gripande berättelse med aktuell tematik: i en värld där pengar, varor och människor flödar mellan platser belyser Ndiaye det inbilska, onda motståndet som gror i enskilda människors innersta väsen; i våra instängda hjärtan. Mer Ndiaye på svenska tack!
