Recenserat
Gripande och bisarrt om Turkiets nära förflutna
Elif Shafak
10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld
(10 Minutes and 38 Seconds in this Strange World, 2019)
Översättning: Klara Lindell
Bokförlaget Tranan, 2022
Texten har varit publicerad i Karavan 3-4/2022
Den turkiska författaren Elif Shafak är född i Strasbourg, och hon levde länge i USA innan hon för ett tiotal år sedan flyttade till Storbritannien. Hon har skrivit på turkiska, franska och engelska. Hon är politiskt aktiv, främst i frågor om yttrandefrihet, hedersförtryck och nationalism. Det kan ge en störande övertydlighet, som i romanen Heder som gavs ut på svenska 2012.
Hennes engagemang blir tydligt också i romanen 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld, som nu ges ut i svensk översättning av Klara Lindell. Shafak låter oss möta en profilerad samling gestalter: prostituerade, en könskorrigerad kvinna, en politisk aktivist bland andra. Romanen utspelas på olika platser i Turkiet mellan huvudpersonen Tequila Leilas födelse i slutet av fyrtiotalet och hennes död 1991. Den rymmer brännpunkter som studentrevolten och massakrerna på demonstranter 1977. Bordellkvarteren, där det mesta utspelas, har sitt autentiska namn, och den tragiska De bortglömdas begravningsplats finns också; några av de bisarra historier Shafak berättar om de olyckliga som begravts där har faktiska förebilder.
Som Elif Shafak själv skriver i sitt efterord: "Mycket i den här boken är sant och allt är uppdiktat."
Titeln syftar på den tid som Leilas medvetande fortfarande kan återkalla minnen från sedan hon mördats och placerats i en soptunna. Minnena ger en bild av hennes liv, från uppväxten i en lantlig avkrok, de övergrepp hennes farbror utsatte henne för och den panikartade flykten när hon var sexton för att undkomma ett tvångsbröllop som skulle rädda familjens "heder" sedan Leila blivit gravid av våldtäkterna.
Hon flyr till Istanbul, där hon luras in i prostitution och tar smeknamnet "Tequila Leila". Hon samlar en liten krets av trogna vänner, fem lika avsigkomna existenser, däribland en ung man som kunde blivit hennes pojkvän redan i byn.
Gestalterna speglar olika typer av socialt förtryck. Shafaks bok har en udd mot nationalism, religiös traditionalism och fanatism och förtryck av hbtq-personer. Men genom en trotskistisk revolutionär som ansluter sig till kretsen ger Elif Shafak också en vällustig satir över kommunistiskt testuggande, fast utan att för ett ögonblick reducera kritiken mot statens och petrifierade tankemönsters förtryck.
Elif Shafak berättar djupt gripande historier, hon har ett fantastiskt persongalleri och genom sin indirekta berättarmetod ger hon en bred bild av sociala skeenden i Turkiet i det nära förflutna. Men jag är tveksam inför romanens komposition. Shafak skriver om Leila i tredje person; hennes minne i döden skildras utifrån. Sedan handlar en tredjedel av boken om vad som händer efter Leilas död, om vännernas sorg och hur de gräver upp hennes kropp ur den anonymt numrerade graven på De bortglömdas begravningsplats. Eftersom de inte är nära anhöriga fick de inte kroppen av myndigheterna, och de faktiska anhöriga vägrade att ta emot den. Elif Shafak ger en lysande skildring av vännernas ansträngningar för att ge Leila en värdig begravning.
Men jag tror att materialet kommit bättre till sin rätt i en inre monolog, som i till exempel mästerverket Artemio Cruz död, där Carlos Fuentes manade fram Mexikos tidiga 1900-talshistoria i huvudpersonens dödsögonblick.
I sen sådan komposition hade hela efterhistorien kunnat fångas in. Tequila Leila skulle inte var den första fiktionsgestalten som dröjer sig kvar i de levandes värld efter sin egen död. I en sådan form hade skeendet förtätas och texten fått ett starkare, inre organiskt sammanhang. Bilden av förtrycket och de förtryckta kunde ha blivit än intensivare.
