Recenserat
Guldets förbannelse i Trumps tidsålder
Salman Rushdie
Det gyllene huset
(The Golden House, 2017)
Översättning: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
I Rushdies nya roman berättar huvudpersonen ”ett roligt republikanskämt”: En man går fram till Vita Huset och frågar efter Barack Obama. Han bor inte här längre, säger vakten. Nästa dag kommer han och frågar samma sak och får samma svar. Den fjärde gången säger vakten irriterat: Varför kommer ni tillbaka hela tiden, förstår ni inte vad jag säger? Jodå, svarar mannen, jag tycker bara så mycket om att höra det.
Det gyllene huset utspelar sig under Obamas era och början av Trumps. Den kan läsas som en berättelse om trumpismen och hur den växer, den mentala snarare än den politiska.
Huvudpersonen i boken heter Nero Golden. Han har lämnat sin hemstad Mumbai i sorg sedan hans fru dödats i terroristattacken mot lyxhotellet Taj Mahal Palace 2008. En alternativ förklaring till flytten är att polisen är honom i hälarna på grund av ekonomisk brottslighet. Ytterligare en är att han hotas till livet av indiska affärskompanjoner som han blåst. Hos Nero Golden är det mesta alternativt, tvetydigt, höljt i dimma.
Han heter förstås något annat också, det bisarra namnet har han tagit för att han är besatt av den romerska antiken och av att bli rik. Han är en modern kung Midas som anser att allt guld egentligen tillhör honom. De tre sönerna som följer med honom har han stilenligt döpt till Petronius, Apulejus och Dionysos. De avskyr både sina namn och sin far och kallar sig i stället för Petja, Apu och D.
Nero Golden har kommit till New York för att omskapa sig och sin familj, bygga sig en ny identitet, vilket borde gå bra, för detta är ju de flytande identiteternas centrum. Staden där var och en kan välja vem hen vill vara: rik eller fattig, skurk eller hjälte, man eller kvinna. Nero är gammal men ser sig själv som ung, han är kanske ruinerad men betraktas som miljardär och har snart börjat bygga ett nytt affärsimperium i fastighetsbranschen. Han gifter om sig med en vacker och översmart ryska som är mycket yngre än han själv. Är han i själva verket en annan version av D. Trump? Nej, trots alla likheter faktiskt inte. Trump själv gör entré mot slutet av boken, i full och galen glans.
Detta är en roman i samma tradition som Scott Fitzgeralds Den store Gatsby och Tom Wolfes Fåfängans fyrverkeri. I Neros hus blandas rika människor med mediakändisar, kulturkändisar och sådana som inte är kända men vill bli det. Rushdie avskyr den här världen och fascineras av den. Den inbjuder till vilda tankesprång och språkligt fyrverkeri och en störtskur av kulturella referenser och korsreferenser, där Theodor Adorno och Batman spelar på samma planhalva. Allra mest refereras det till film, filmscener, skådisar, regissörer – allt från Fritz Lang till Satyajit Ray, Bergman och Jane Campion. Max von Sydow och Bo Widerberg är också med på ett hörn. Detta beror på att bokens berättare är en ung belgisk filmare och filmnörd som nästlat sig in hos familjen Golden för att göra en fräck dokumentär om den. Han tänker utnyttja familjens medlemmar för sina syften. Efterhand inser han att det är han som blir utnyttjad.
Uppvisningen i finkulturella och popkulturella kunskaper och koder är roande ett tag men tynger i längden denna redan ganska långa bok. Det är i den mörka tematiken som boken förmår gripa tag. Nero Golden tror att han är en äkta och i grunden välvillig Gudfader som själv styr spelet och vakar över sina barn och deras välgång.
Så fel han har! Precis som i myten om Midas blir guldet till stoft och förbannelse.
