arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Gurnah lyser upp dolda skeenden i historien


Omslag Efterliv


Abdulrazak Gurnah
Efterliv
(Afterlives, 2020)
Översättning: Helena Hansson
Celanders förlag/Albert Bonniers förlag, 2021

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022

Omslag Efterliv

Endast två av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs romaner, Den sista gåvan och Paradiset, har hittills funnits tillgängliga i svensk språkdräkt. Sedan i december finns också hans senaste, Efterliv, liksom de båda övriga tonsäkert översatta av Helena Hansson.

Det brukar ibland sägas att Efterliv är en fristående fortsättning av Paradiset, vilket dock är en sanning med modifikation. Visserligen börjar Efterliv i den historiska tid där Paradiset slutar, men inga av personerna i den tidigare romanen återkommer i den senare, som alltså mycket väl kan läsas separat.

Romanens handling utspelar sig till stor del under första världskriget, då kolonialmakterna Tyskland och England, med hjälp av inhemska soldater, förde krig mot varandra i östra Afrika. De afrikanska förbanden i Tyska Östafrika kallades för ”Schutztruppe” och soldaterna för ”askarier”.

Romanens huvudpersoner kan naturligtvis inte undgå att påverkas av den tyska närvaron, låt vara på olika sätt. De mest centrala av dessa personer är två, i början av romanen, unga män, Ilyas och Hamza, samt en ung kvinna, Afiya. Ilyas och Afiya är syskon, men skiljs åt då Ilyas tar värvning i de tyska skyddstrupperna. Han kommer inte åter från kriget, och det dröjer länge innan vi som läsare får veta vad som hänt honom – mer om detta ska här inte avslöjas. Afiya blir föräldralös och lämnas bort till en familj som behandlar henne som ett tjänstehjon, eller rentav som en slav, men hon blir till sist tagen om hand som fosterdotter av broderns vän, köpmannen Khalifa, och dennes hustru Asha.

Ilyas kommer, som sagt, inte tillbaks efter sin krigstjänstgöring, men det gör Hamza, som frivilligt tagit tjänst i skyddstrupperna, och som sedan återvänder, skadad och utblottad, till sin hemby där ingenting längre är sig likt. Under Hamzas tid som soldat tog en tysk officer honom under sina vingars skugga och lärde honom tyska, i syfte att han så småningom skulle bli ”civiliserad” nog att kunna läsa Schiller. Många utgår ifrån att Hamza blev sexuellt utnyttjad, men därom får vi ingenting bestämt veta.

Hamza får anställning hos Khalifa, och hyser snart en besvarad kärlek till Afiya. De båda ungdomarna har mycket gemensamt – en känsla av utanförskap, en törst efter bildning, en längtan efter något annat – och finner närhet och samhörighet hos varandra.

Det finns de som menar att Gurnahs största svaghet som författare ligger i gestaltningen, i en ovilja eller oförmåga att skapa verkligt levande romanfigurer, för att istället servera sina läsare ett slags historielektioner, förklädda till romaner. Sant är att Gurnah tycks vilja fästa sina – huvudsakligen icke-afrikanska – läsares uppmärksamhet på sådant som man måste känna till för att förstå stora delar av 1900-talets historia ur en östafrikansk synvinkel. Det är lätt att låta sig vilseledas av Gurnahs lågmälda och distanserade, stundtals rentav lakoniska, berättarröst, men om man lyssnar noga till den ska man finna att berättaren ingalunda svävar över romanfigurernas huvuden. Det är via deras levnadsöden, deras upplevelser och reaktioner som de eftersträvade insikterna förmedlas.

Förvisso är det så att Gurnah ytterst sparsamt använder sig av dialoger och/eller inre monologer, men detta innebär inte att läsaren aldrig kommer huvudpersonerna nära. Då och då får vi snabbt förbiilande, men mycket minnesvärda, ögonblicksbilder av vad som försiggår i deras innersta – tillräckligt för att vi ska kunna förstå vilka de är, vad som format dem och vad som driver dem.

En nyckel till läsningen av Efterliv kan vara att Gurnah här, liksom i sina tidigare romaner, avsiktligt – liksom för att väcka läsarens odelade uppmärksamhet – bryter mot flera av romangenrens konventioner. Det sparsamma bruket av dialog har redan nämnts, annat som kan nämnas är den icke-homogena behandlingen av tiden (decennierna från 1920-talet till 1964 klaras av på relativt få sidor) och ett slut som kan synas korthugget, men som på sitt sätt är oundgängligen nödvändigt.

Efterliv är en roman som kräver ganska mycket av läsaren, men som ger riklig lön för mödan, bland annat i form av en omskakande läsupplevelse och värdefulla insikter i ett alltför sällan omtalat skede i östra Afrikas koloniala historia. Ett viktigt verk av en stor författare.


STEPHAN LARSEN