Recenserat
Halvvägs på resan till förortens ände
Faïza Guène
Sista beställningen på Balto
(Les gens du Balto 2008)
Övers. Lotta Riad
Norstedts förlag, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
”Jag heter Joël Moriver och jag har bestämt mig för att själv berätta min historia.” Inledningen till Faïza Guènes Sista beställningen på Balto är minst sagt talande. Här, käre läsare, ska du få höra på riktiga berättelser, från riktiga människor som själva berättar. Historien de förtäljer kretsar kring mordet på just denne Morvier som äger baren Balto i en såsig Paris-förort. Ett antal personer har blivit inkallade till polisstationen för att lösa gåtan vem som dödade Morvier.
Frankrikes förorter, ”la zone”, har fått bläcket att flöda som det heter på franska. Det forskas om dem, det skrivs om dem i tidningar, filmer görs, låtar spelas in och så skrivs det förstås romaner. Den franska förortens okrönta drottning heter just Faïza Guène och är idag 25 år gammal. Ung och framför allt med arabiskt ursprung och utan religiösa attribut har hon i och med publikationen av Kiffe kiffe imorgon (2004, på sv 2006) fått ge röst åt en marginaliserad del av Frankrike som medelklassen dras till med en skräckblandad förtjusning. Den här fascinationen tycks hela Europas medelklass dela, ty det gick fort, ovanligt fort, för Guènes romaner att översättas till andra språk. Och när hennes roman nådde andra länder var kritikerna inte sena med att jämföra henne med det egna landets ghettoröst. I Sverige föll förstås lotten på Jonas Hassen Khemiri.
Nu har hon alltså kommit ut på svenska igen med sin tredje roman, Sista beställningen på Balto. Persongalleriet har blivit bredare men miljön är den samma som i de tidigare böckerna och här regerar återigen Guènes karakteristiska talspråksprosa. Jag ska inte ge mig i kast med att bedöma den för jag vet faktiskt inte hur man talar i Paris förorter. Översättaren Lotta Riad ska ha heder för att hon valt att snarare vara Guènes stil trogen än att försöka återskapa en variant av svensk förortsprosa. Däremot kan jag av Guènes stil att döma se att hon i den här boken liksom i den förra söker efter autenticitet i uttrycket. Läsaren ska komma nära personerna, se världen genom deras berättelser och det ska vara roligt. Problemet är att autenticitet i en roman inte bara skapas genom stil. Det hänger minst lika mycket på strukturen och här tycker inte jag att Sista beställningen på Balto håller. Som många samtida franska författare som behandlar teman som sökandet efter en identitet och en historia tar Guène deckarromanen till hjälp.
Karaktärerna som talar i boken är alla inkallade till polisstationen för att förhöras angående mordet på barägaren till Balto. Guène nöjer sig dock med att endast ge oss deras historier så som de berättas för den för övrigt stumme poliskommissarien. Tanken är sedan att historierna ska ge romanen en stomme och leda fram till avslöjandet om vem som mördat Morvier. Men för att själv kunna ge mening åt sin berättelse måste Guène ta till högst osannolika trick som bryter med strävan efter autenticitet och trovärdighet. För att vi ska kunna förstå vad som hänt och motivet bakom ger hon till exempel, som vi sett, röst åt den döde barägaren. Trots att berättelserna motiveras av att karaktärerna förhörs flyter flera av dem in i ett sorts medvetandeflöde som inte alltid ger så mycket. Inte ens talspråket håller alltid, som då bokens snygga brud talar som om hon i själva verket sms-ade. Visst, lol (förkortning av laugh out loud) används av sms:ande ungdomar i Frankrike men det är inte många som säger det. Förkortningen är rent skriftspråklig och klingar därför falskt tillsammans med det talspråk som författarinnan eftersträvar i sin stil.
Jag får helt enkelt ingen ordning på Sista beställningen på Balto. Rösterna knyts aldrig samman vilket går stick i stäv med vad titeln antyder. Om man ska gå efter förortens namn Jouigny-les-deux-Bouts (joindre les deux bouts= få det att gå ihop) kan vi ana att människorna i det här samhället behöver kämpa för att få ihop till sitt dagliga bröd och hitta mening med sina liv. Givetvis pratar de också mer om sina egna bekymmer än om mordet och tanken är att historierna ska utgöra en sorts fresk över förorten. Men ansatsen till identitetsroman kommer till korta då det aldrig skapas någon samhörighet eftersom historierna inte sammanlänkas. Det ställs egentligen inte ens några frågor till det samhälle de lever i och något kollektiv kan de inte bygga. Det som kvarstår är bara disparata röster som är roliga att lyssna på när de på mycket egensinniga sätt berättar sina historier.
Men inte heller här håller Guène en linje. Historiernas dråpligheter skär genom bokens mörker: Sista beställningen på Balto är egentligen svart, fylld av ensamhet och vilsna röster utan hopp. Det här kunde vara riktigt bra, men jag tror inte att det var menat att bli mörkt utan att tanken främst var att roa. Guène borde sluta upp med att underhålla och istället verkligen gå in i de mörka zoner hon ibland kommer så nära. Tyvärr kommer hon bara halvvägs på sin resa till förortens ände.
