Recenserat
Hemmabio med charm och nostalgi
Hernán Rivera Letelier
Filmberätterskan
(La contadora de peliículas, 2009)
Övers. Hanna Axén
Norstedts förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
Det finns filmpärlor och så finns den här romanpärlan om film, Filmberätterskan, som introducerar den chilenske författaren Hernán Rivera Letelier på svenska. En kortroman på 102 sidor i 44 kapitel, eller snarare tablåer.
Tioåriga María Margarita bor med fyra bröder och sin arbetsinvalidiserade, rödvinsalkoholiserade far i Gruvbyn i Atacamaöknen. Mamman lämnade efter faderns olycka familjen för en förbipasserande cirkus - en sidohistoria som lånad från Fellinis La Strada som får sin hjärtknipande fortsättning när den turnerande cirkusen passerar den namnlösa byn.
I total avsaknad av egen glamour blir det byns biograf som erbjuder den gudsförgätna hålan på den sterila sandslätten, täckt av en salpeterskorpa, lite glans. Hollywoodromantik blandas med mexikansk rancheras; skräck- och kärleksfilmer varvas med musik och tårar.
Men problemet är som alltid pengar. Faderns knappa sjukpension gör att familjen bara har råd med en biljett per bioföreställning. Idén kläcks att den av de fem syskonen som bäst kan återberätta filmen blir den som får gå på föreställningen. María Margarita visar sig vara den mest begåvade. Från biosalongen ger hon sig omedelbart hem där hon, efter en kopp te, i ljuset från golvlampan och med ryggen vänd mot vardagsrummets vitkalkade vägg, med repliker, små medel och väl vald rekvisita iscensätter filmens alla roller och miljöer.
Snart sitter inte bara bröderna bänkade på parketten och fadern i fåtöljen med en värmande filt över knäna. Ryktet börjar gå. ”Om ni på bybion kan se film i normalbild och svartvitt så gestaltar min dotter den i Technicolor och Cinemascope”, skryter fadern som ett annonsblad. Snart ringlar kön utanför familjens hus när alltfler väljer att lösa biljett till byns alternativbio.
María Margarita gör så som Norma Jean, hon tar sig ett artistnamn; men istället för Marilyn (som mamman ville döpa dottern till) blir hon Santa Fe Delcine (ungefär: den heliga tron på bion). Snart uppträder hon inte bara i golvlampans strålkastarljus i vardagsrummet. Hon spelar för gamlingar som inte själva kan ta sig till bion, liksom för gubbsjuka gruvtjänstemän som hyr hem Santa Fe Delcines föreställningar och vill att hon istället för att agera med ryggen mot väggen sitter i deras knä och viskar handlingen i deras öra. Dagtid drar Santa Fe Delcine omkring på turné mellan Gruvbyns hus; kvällstid framför hon sina filmföreställningar i hemmet.
Så hade det kunnat fortsätta, om inte teven kommit till byn. Resten kan man föreställa sig.
Letelier spelar skickigt på nostalgi och drömmar om kärlek och ett bättre liv, om film och biografen som kyrkan mitt i byn. När Hollywood är som bäst är drömfabriken oslagbar på att spela på våra sentimentala känslosträngar om den uträknade individen som mot alla odds ändå står på fötterna upprätt i stormen. Letelier fångar den lilla människans umbäranden och okuvlighet: den invalidiserade fadern, pengarna som inte räcker, nöden som göder kreativiteten och föder artisten Santa Fe Delcine.
Fast nära intill berättelsen om umbäranden och okuvlighet ligger en annan Hollywoodstory: den om den amerikanska drömmens blå dunster. Drömmen om hur vem som helst med den rätta viljan ändå alltid kan ta sig från botten till toppen; den skröna Hollywoods drömfabrik alltmer oförblommerat förpackar och exploaterar snarare än att verkligen stå på den lille mannens sida.
Men det gör Letelier, står på den lille mannens sida (inte att förväxla med de ”small people” som Shellchefen Carl-Henric Svanberg vände sig till vid oljekatastrofen utanför USA häromåret). Parallellt med sin hyllning till kultur och berättarkonst väver Letelier effektivt in historien om de längst där nere. Med breda men samtidigt stadiga och precisa penseldrag berättar han om klass och kultur. I god svensk arbetarlitteraturtradition skulle man kunna säga. Sentimentalt, gripande och oväntat.
