Recenserat
Hoppet står till dem som simmar motströms
Chen Qiufan
Råttans år. Fem noveller
(Shu nian, 2012)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2020
Texten publicerades i Karavan nr 3/2020
De senaste tio åren har science fiction från Kina tagit över stora delar av den marknad som tidigare dominerades av framför allt engelskspråkiga författare. Två anledningar till detta är internet (där nyskrivna texter blixtsnabbt översätts till engelska och når en global publik) och den massiva internationella framgång som författaren Liu Cixin rönte med sin trilogi The Three-Body Problem för några år sedan. Mer vill ha mer, och den globala marknaden har inte varit sen att reagera. I denna nya våg är Chen Qiufan en bärande del, och de fem noveller som föreligger i den här volymen ger en bra förklaring till detta.
Chen Qiufan är ung, född 1981, och säger själv att skrivandet är ett sätt att komma bort från det materialistiska tänkande som genomsyrar Kinas åttiotalister, balinghou. Det hindrar dock inte Chen Qiufan från att skriva om både materialismen och de moderna problem som Kinas unga befolkning står inför, och hans prosa behäftas också ofta med epitetet realistisk science fiction. I en av de mer genomarbetade novellerna, ”Smog”, tas till exempel luftföroreningarna i storstäderna upp, och i en annan novell, ”Fiskarna i Lijiang” (som tidigare har publicerats i Karavan, i nr 3/2013), problematiseras den nya teknologiska världsordningen. Chen Qiufan tar så att säga genren sience fiction tillbaka till gatan, och i många stycken vinner den på det. Kinesisk science fiction var länge utopisk till sin natur, mycket tack vare att den följde de visioner som det kommunistiska partiet målade upp, men Chen Qiufan (och de nyare författarna i stort) skildrar snarare en dystopisk värld där människan har svårt att finna plats och mening.
I ”Smog” finns dock en ljusning, ett hopp, och det är huvudkaraktären gamle Sun som i sitt arbete med att mäta smoghalterna i staden upptäcker hur det faktiskt ligger till med föroreningarna. De kommer från vårt inre. De är ett mentalt tillstånd som förvärras ju mer det frodas. Dagens levnadsvillkor förmörkar våra sinnen, och gamle Sun själv slutade leva när hans kärlek gick ifrån honom. Genom sin upptäckt inser gamle Sun att en förändring är möjlig, att den ligger i våra egna händer. I en fin slutscen klär han ut sig till clown och roar några barn på en förskola. De skrattar, och himlen ljusnar. Det är en träffsäker allegori över vårt mentala tillstånd och hur vi väljer att förhålla oss till de konkreta, globala, problem som vi själva har orsakat.
I ”Fiskarna i Lijiang” följer vi den namnlöse huvudkaraktären på konvalescensresa till Lijiang. ”För bara tjugofyra timmar sedan var jag kontorsslav med nästan sjukligt regelbunden livsstil, ägare till en grå Ford, blivande innehavare av en möglig lägenhet i ett av stadens djupaste veck, parasit med skulder upp över öronen.” I Lijiang upptäcker han till sin förfäran att verkligheten är skenbar, allt är förprogrammerat och han inser att den moderna människan inte längre har några egentliga fria val att göra. Hans hopp står till fiskarna som enträget simmar motströms i Lijiangs kanal, och han studerar dem noga. Kanske för noga.
Det mustiga språk som Chen Qiufan använder sig av är, antar jag, ett medvetet valt stilistiskt drag. I Lijiang är ”himlen så jävla blå”, till exempel. Det är uppfriskande i små doser, men det håller dessvärre inte för fem noveller i en och samma samling. Till slut blir det språkliga maneret en källa till irritation, och det skymmer själva berättelserna. Det är synd, för Chen Qiufan har angelägna saker att säga.
