Recenserat
I Murakamis klaustrofobiska värld
Haruki Murakami
Efter mörkrets inbrott
(Afutādāku, 2004)
Övers. Vibeke Emond
Norstedts förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
Den japanska författaren Haruki Murakami har med böcker som Fågeln som vrider upp världen, Sputnik älskling och nu senast den omtalade romansviten 1Q84, gjort sig känd för en slags urban magisk realism. I Efter mörkrets inbrott är det liksom i Fågeln som vrider upp världen hotet om den moderna, urbaniserade människans upplösning som står i centrum i en värld där storstadsmiljön (Tokyo) känns lika klaustrofobisk som de halvt drömda utrymmen som hotar (eller lockar med) att innesluta de förvirrade själar som boken handlar om.
I Fågeln som vrider upp världen är detta utrymme en brunn. I Efter mörkrets inbrott blir en mystisk, djupt sovande kvinna, Eri, plötsligt förflyttad in i ett rum inuti tv-apparaten i en scen som har påtagliga likheter med den japanska skräckfilmen Ringu från 1998. Även där görs teven, ett av tekniksamhällets mest väletablerade attribut, till ett instrument för att sprida skräck. Parallellt med de klaustrofobiska scenerna med kvinnan innanför teven, får vi följa hennes syster Mari på en planlös och melankolisk vandring i Tokyo-natten. Hon möter andra av nattens invånare, såsom en repande bandmedlem som en gång har varit förälskad i hennes syster och en kvinnlig före detta brottare som numera driver ett så kallat "love hotel", där rummen hyrs ut per timme och där en stor del av klientelet är prostituerade och deras kunder.
Den nattliga odyssén bjuder både på ett brott, vars ansiktslöse gärningsman vi får följa växelvis med de andra gestalterna, och på samtal som bit för bit leder fram till en slags berättelse om de två systrarna. Och kanske, men bara kanske, ett svar på varför Eri inte kan vakna och har blivit insugen i det gåtfulla rummet bakom tv-apparaten. Här finns också tafatta försök till närhet mellan de olika udda och lite trasiga figurerna som befolkar Tokyo om natten.
Men det bestående intrycket blir ändå att ensamheten egentligen är lika stor oavsett om man befinner sig i ett slutet rum eller ute i storstadens myller. Denna ensamhet är dock inget som karaktärerna helt resignerar inför. Hoppet om att kunna nå fram till sin medmänniska, sin syster finns alltid kvar. Relationen mellan de två systrarna har många likheter med den relation mellan man och hustru som beskrivs i Fågeln som vrider upp världen. Också där hotar det känslomässiga avståndet som byggts upp till den älskade att helt tillintetgöra denna som människa, att få henne att försvinna in ett rum där hon inte kan nås. Något annat som de båda böckerna har gemensamt är att detta rum delvis förkroppsligas av en mer eller mindre ansiktslös man som framstår som ett slags symbol för den psykopati det alltmer känslokalla, moderna, samhället frambringar. I Fågeln som vrider upp världen är han talande nog politiker. I Efter mörkrets inbrott tycks han vara en dygnet-runt-arbetande, framgångsrik affärsman.
Något riktigt svar på de många gåtor som radar upp sig får vi inte, som läsare blir man delvis kvar i samma labyrint som bokens gestalter. Detta bidrar till att förstärka den tomhets- och övergivenhetskänsla som Murakami skildrar med sådan skärpa, men tyvärr känns denna bok inte riktigt avslutad. Trådarna spretar åt för många håll vilket gör att gåtfullheten förlorar något av sin tjusning, och ibland känns det magiskt realistiska i det närmaste slentrianmässigt inslängt i berättelsen för att uppnå effekter. Kanske är det så att Murakamis ”varumärke”, för att utrycka det lite slarvigt, ibland blir en belastning för honom själv. Bristerna till trots behärskar ändå Murakami sin stil så väl att man som läsare åtminstone mestadels dras in och låter sig, om inte förföras, så åtminstone charmas av den pulserande men märkligt klaustrofobiska värld som Murakami skildrar.
