Recenserat
I Palatset har allt ett pris
Yuri Herrera
Kungens trubadur
(Trabajos del reino, 2008)
Översättning: Maria Cederroth
Nilsson förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2018
När knarkkungen Joaquín ”El Chapo” Guzmán häromåret flydde från ett högriskfängelse i Mexiko på motorcykel genom en flera kilometer lång tunnel blev det skandal och en världsnyhet. När sedan skådespelaren Sean Penn mitt under flykten fick till ett möte med El Chapo för den dokumentärfilm om knarkkungen som Netflix producerade frågade man sig vem som egentligen styrde: staten, knarkkartellen, eller Netflix?
Men Guzmán var snart gripen. Han fördes tillbaka till fängelset (nu säkrare får man hoppas?), för att sedan utlämnas till USA där han förmodligen kommer att tillbringa resten av sitt liv inlåst. El Chapos plats som knarkkung togs snabbt över av någon annan, hans namn och alias kommer snart att vara glömda. Så fungerar det trots alla pengar och all extravagant lyx.
Vi läser om våldet och underhålls med spänning och romantisering i teveserier och får då och då alltså ett ansikte på en gripen knarkkung som visas upp som en tolvtaggare under älgjakten. Men hur ser det ut bakom slöjan?
Den mexikanske författaren Yuri Herreras roman Kungens trubadur erbjuder mer än vad teveserier och medier vanligtvis gör. Berättelsen, parabeln, utspelar sig i Palatset där Kungen i en inte namngiven tid, omgiven av ett klanlikt hov, bedriver sin verksamhet, i ett parallellsamhälle. Ingen i Palatset har sitt riktiga namn, här gäller karaktäristiska smeknamn som Journalisten och Doktorn, Häxan och Trasan … Och så Kungen.
Huvudpersonen Lobo – eller Artisten som han kallas när han blir Kungens protegé - får som liten ett dragspel av sin far innan denne går över gränsen till USA för att hitta jobb och en framtid. Modern följer strax efter. Ensam kvar med sitt dragspel försörjer sig Lobo på att framföra egna corridos (kräver att historien dramatiseras medan man sjunger) på barer i en liten stad vid gränsen till den store grannen i norr.
Romanen inleds med att Kungen kommer in på den sylta där Lobo uppträder en kväll: ”Lobo förstod sig på blod och han insåg att den här mannens blod var annorlunda.”
Vilken sorts affärer Kungen sysslar med får vi inte veta, men att de inte är lagliga förstår vi, om inte annat av det hov av vakter han omger sig med. Det annorlunda blod Lobo luktar sig till hos Kungen är att denne faktiskt har något att erbjuda honom. Nämligen möjligheter, något annat än den hopplösa situation han befinner sig i och förmodligen aldrig kommer att komma ur. Det Lobo kan erbjuda är sina sånger, orden, verserna och berättelserna han skriver, tonerna som ackompanjerar dem, och sin förmåga att framföra dem.
Kungen gillar vad han hör. Så Lobo flyttar in i Palatset och blir Artisten.
Här väntar honom respekt som sångare, ett erkännande och en plats i solen. Det är vad han först tror. Men väl inne i Palatset inser han så sakteliga att allt som glimmar inte är guld. I Palatset styr den järnhårda klanlagen, här är en människas liv inte mycket värt (inklusive Kungens), här råder underkastelse och inte frihet, här har också kärleken ett pris.
Yuri Herreras kortroman går att läsa som en skarp statsvetenskaplig-filosofisk essä om styrelseskick och frihet. Men är förstås en parabel, en skröna, och en episk sammanvävning av alla sånger Artisten diktar om Palatsets innevånare.
Så småningom dras snaran åt även för Artisten. Kungen säger att: ”Det är dags att göra nytta nu.” Det är payback time.
Det annorlunda berättargreppet med distansering genom stilisering och avidentifiering av persongalleriet i Palatset använder sig Herrera av på bekostnad av psykologisering, personfördjupning och läsaridentifikation. Ett medvetet grepp förstås. Romanens svaghet, men också dess styrka. För samtidigt bidrar just formen och det annorlunda berättargreppet till att lösa upp hur vi är vana vid att avläsa verkligheten – i det här fallet knarkkungar och karteller.
Yuri Herreras roman skaver som ett sandkorn i en mussla, som ett embryo till en pärla.
