Recenserat
I världshistoriens utkanter
Ivan Vladislavić
Dubbla negativ
(Double Negative, 2010)
Översättning: Julian Birbrajer
Bokförlaget Tranan, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016
Två av den sydafrikanske författaren Ivan Vladislavićs internationellt uppmärksammade romaner, Snabbköpet Rastlös och Sprängskiss, har tidigare utgivits på svenska på bokförlaget Tranan. Nu presenterar förlaget ytterligare en roman ur detta intressanta författarskap, nämligen Dubbla negativ, följsamt översatt av Julian Birbrajer. Denna roman började sitt liv på ett något ovanligt sätt, nämligen som en del av ett samarbetsprojekt med David Goldblatt, en av Sydafrikas mest namnkunniga fotografer. De flesta av Goldblatts arbeten, mestadels bildsviter, är ett slags fotografiska berättelser, som kritiskt granskar det sydafrikanska samhället, från apartheidtiden, via apartheids fall och den därpå följande demokratiseringsprocessen, fram till idag. Detsamma skulle ju strängt taget även kunna sägas om Vladislavićs noveller och romaner, så att dessa båda konstnärer funnit varandra är kanske inte så överraskande. Det ska dock påpekas att Dubbla negativ i sin nuvarande utformning är en helt fristående roman, som kan läsas även utan kännedom om Goldblatt och hans verk.
Romanen är uppdelad i tre lika stora delar, ”Befintligt ljus”, ”Döda brev” och ”Kallprat”, vilka utgör punktnedslag i huvudpersonen och jagberättaren Neville Listers liv. Först får vi möta honom i ett åttiotal under apartheid, som en piprökande, planlöst sökande idealist, visserligen emot systemet, men inte tillräckligt initiativrik för att skrida till direkt politisk handling. Det mest radikala han gör är att, till sina föräldrars förtvivlan, hoppa av sina universitetsstudier. Hans orolige far ordnar så att han får tillbringa en dag tillsammans med den berömde fotografen Saul Auerbach (tydligt inspirerad av Goldblatt) i förhoppningen att detta skulle inspirera Neville att ta tag i sitt liv. Neville, Auerbach och en högljudd brittisk journalist (ett komiskt mästerstycke!) bestämmer sig just denna dag för att besöka och fotografera tre slumpmässigt valda hus i Bezuidenhof, då en lägre-medelklassförort en bit öster om Johannesburg. Auerbachs foton från de två första husen blir så småningom berömda, men när turen kommit till det hus Neville valt har dagsljuset försvunnit och intresset falnat, så där blir inget besök av.
Inte förrän 1994, efter de första fria valen, återvänder Neville till Johannesburg, efter att ha tillbragt flera år i London för att slippa undan militärtjänstgöring. Först nu besöker han det tredje huset, där han finner en ensam kvinna vars nu döde älskare, som varit posttjänsteman, visar sig ha sparat en stor mängd brev, som av olika skäl inte kunnat levereras till sina adressater, bortglömda vittnesbörd om okända liv. Neville har, tycks det, till sist funnit sin berättelse, men kan inte bestämma sig för vad han ska göra med den.
När vi för tredje och sista gången möter Neville, nu i femtioårsåldern, är året 2009, och han har själv blivit en erkänd fotograf. Han intervjuas av en ung journalist, Janie, som försöker förstå varför han är så intresserad av det ytliga – som till exempel i en serie porträtt av Johannesburgsbor, fotograferade utanför de murar som omgärdar deras hem – snarare än vad som sker under ytan i det samtida Sydafrika.
Liksom i sina tidigare romaner är det inte det brutala våldets, det järnhårda förtryckets och de stora omvälvningarnas Sydafrika som Vladislavić i första hand vill skildra. Han söker sig istället till världshistoriens utkanter, för att studera och beskriva hur de stora politiska systemen och systemskiftena påverkar ”vanliga” människor och deras inbördes förhållanden. Så gör han även i denna roman, men inte, vill jag mena, fullt så framgångsrikt som i sina tidigare. Möjligen ligger problemet i valet av huvudperson. Neville Lister är en undflyende, distanserad och ibland överanalyserande betraktare, och dessa egenskaper präglar dessvärre också hans berättelse. Mycket av det han berättar om stannar förvisso kvar i läsarens minne, men man skulle önska att han – och hans upphovsman – någon gång vågat borra sig ned litet djupare i något av de människoöden, som avfotograferas. Vi blir oftast kvar på ytan, visserligen med uppfordrande frågor om vad det egentligen innebär att se och bli sedd, men också med det ofrånkomliga intrycket av att allt vi ser, ser vi genom en kallt registrerande kameralins.
