Recenserat
Inne i relations- och separationskarusellen
Patricio Pron
I morgon har vi andra namn
(Mañana tendremos otros nombres, 2019)
Översättning: Manni Kössler
Norstedts förlag, 2020
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2/2021
Hon har bestämt sig för att bryta upp från Han efter fem år och precis hämtat sina saker. Hon påstår sig ha lämnat honom för en annan – något Hon bara säger för att slippa fundera över varför hon lämnar honom. Han blir kvar med drivor av boksidor på golvet och vet inte hur Han ska kunna fortsätta utan henne: ”Papperen hade hopat sig vid hans fötter under de senaste timmarna… Han visste inte längre om det var i dag eller i går Han hade börjat, men tanken hade hur som helst förefallit storslagen: Han skulle riva ut varannan sida ur alla böcker som fanns kvar i lägenheten och sedan stoppa in dem på deras platser igen, som om ingenting hade hänt.”
Men någonting har hänt och där börjar den argentinske författaren Patricio Prons relations- och separationsroman I morgon har vi andra namn. Det är nutid, tiden är ur led och allt är uppochned. Vi befinner oss i Madrid i Spanien.
Huvudpersoner är Hon och Han. I övrigt figurerar karaktärerna flyktigt med namn som A, D, M, Bg, Pr … En stilisering som gör persongalleriet allmängiltigt, representativt. Är det inte risk för att det blir anonymt? Jo, men efterhand som romanen fortskrider får Hon och Han tydligare individuella drag. Ett stilgrepp som fungerar. För vem har inte genomlevt en relation som tagit slut. Han eller Hon kan alltså vara du.
Han är författare och översättare och utan åsikt om att ha barn, Hon arkitekt som nog ändå vill ha barn. De är 35+ i urban miljö, medelklass med jobb och status. Och har mycket på gång, förutom vad gäller hur och för vad man ska leva. I morgon har vi andra namn är därmed också en generationsroman om att vara i trettio-åren mitt uppe i en relationskarusell av dejtingappar, one-night-stands och drömmar om något mer. I valet och kvalet mellan familjeliv och individuell frihet.
Efter brytningen pendlar Hon och Han mellan nya bekantskaper och att få den andre tillbaka. Hon tar initiativ och kysser chefen och raggar på en arkitektkollega vid en utlandsresa. Han vegeterar och teoretiserar sitt liv i bitar och låter sig räddas av kvinnor som kommer i hans väg. Hon omges av ett kvinnligt nätverk som stöttar. Han hamnar oftast med sig själv övergiven av alla inklusive sig själv.
Vad I morgon har vi andra namn inte gör är att köra fast i ytterligare en dystopisk lägesbeskrivning. Visst, Prons berättelse är ”ett slags kartläggning av känslorna i ett neurotiskt samhälle, där relationer förvandlas till konsumtionsvaror”, som juryn för det prestigefyllda spanskspråkiga romanpriset Premio Alfaguara skrev i sin motivering när romanen belönades med utmärkelsen 2019. Men samtidigt pekar romanen framåt mot förändring, som titeln antyder.
Fast jag önskar att Pron hade vågat mer än att bara glänta på dörren till det manliga relationshandikappet han beskriver så bra. Varför blir Han så handfallen och handlingsförlamad jämfört med Hon som bryter upp och går vidare? Verkligheten må se så ut, men det kunde Patricio Pons ha rotat djupare i, vassare gestaltat Hans kamp med sig själv bakom masken. Nu blir det försiktigt och defensivt, istället för att vända ut och in på alla de manliga poser och attityder som präglar den urbane västerländske medelklassmannen. Pron borde ha visat ärren från osäkerheten av vad det innebär att vara man idag, det Han funderar så mycket över.
Synd också att texten tyngs av många långa meningar, inskjutna satser och associationsutflykter. Bitvis blir läsningen knölig och orytmisk. Men ingen skugga över översättaren Manni Kössler som gjort ett bra jobb och, föreställer jag mig, haft en kinkig text att tampas med.
