Recenserat
Inomlitterärt på gränsen till kvävande
Ricardo Piglia
Konstgjord andning
(Respiración artificial, 1980)
Översättning: Yvonne Blank
Bokförlaget Tranan, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2014
När argentinaren Ricardo Piglias debutroman Konstgjord andning kom ut 1980 hade det gått fyra år sedan militärkuppen ägde rum i landet. I det hårdnande samhällsklimatet måste den ha uppfattats som ett överraskande utslag av tankefrihet, experimentlusta och subtil politisk kritik. Under de kommande åren förvandlades boken till något av en modern latinamerikansk klassiker och än idag hänvisar en hel del av kontinentens yngre författare till Piglia med en särskild beundran. Nu finns romanen också på svenska, i utmärkt översättning av Yvonne Blank och med ett perspektivrikt förord av Ulf Eriksson.
Att försöka återge romanens intrig i traditionell mening resulterar lätt i svindel. Här finns ett genreöverskridande system av historier, rekonstruktioner, brevväxlingar och synvinklar, som via en rad centrala gestalter letar sig bakåt i den argentinska historien. Det börjar med att berättaren Emilio Renzi (en gestalt som dyker upp i flera av Piglias senare berättelser och som fungerar som författarens alter ego) söker efter sin försvunne morbror, professorn Marcelo Maggi. Denne arbetar på en bok om en historisk gestalt vid namn Enrique Ossorio, som efter ett äventyrligt liv slog sig ner i New York i mitten av 1800-talet för att skriva en utopisk roman om det framtida Argentina. Senare gör också en viss Tardewski entré i persongalleriet; en polack som emigrerat till Argentina och som är lätt identifierbar som författaren Witold Gombrowicz. På ett labyrintiskt sätt närmar sig romanen frågor om litteratur och verklighet, historia och fiktion.
Ricardo Piglia föddes 1940 i Buenos Aires och var under många år verksam som professor i latinamerikansk litteratur vid Princeton-universitet i USA. Jag har tidigare haft stor behållning av hans tankeväckande essäer om läsning och litteratur. Trots dess omhuldade position hos latinamerikanska kritiker och befryndade författare, är det dock inte med någon reservationslös entusiasm som jag lägger det intellektuella pusslet i Konstgjord andning. Piglia skriver en litteratur som bågnar av annan litteratur, i en argentinsk tradition där man finner namn som Borges, Cortázar och César Aira. Han är blixtrande intelligent, infallsrik och lärd – tidvis är det som att lyssna till en bländande litteraturföreläsning. Men till slut drabbas jag av andnöd av alla dessa ord, alla dessa meddelanden, all denna associationsrikedom – och längtar efter en fläkt av tystnad bland alla dessa rader. Jag söker efter ett fönster att slå upp på vid gavel mitt i romanen – för att fylla lungorna med något annat än litteratur om litteratur om litteratur – men finner det inte.
Visst kan Konstgjord andning tjäna som en uppfriskande påminnelse om romankonstens möjligheter i en tid när åtskillig prosa ter sig alltför strömlinjeformat tillrättalagd. Men Piglia kommer knappast att införlivas i världslitteraturen på samma sätt som Borges eller Cortázar; han är alltför hårt fjättrad vid sitt bibliotek och vid det argentinska sammanhanget för att kunna ta ett sådant språng. Utan översättarens omfattande notapparat över argentinska politiker och författare genom historien skulle de flesta utländska läsare utan specialkunskaper famla i blindo bland alla referenser. Detta sagt: Något händer i romanens sista del, där ett hypotetiskt möte mellan Hitler och Kafka på ett kafé i Prag väcker tankar på högsta nivå om litteratur och politik, demokrati och totalitarism. Här får Piglia upp ångan i berättelsen, utvidgar dess relevans till ett europeiskt sammanhang – och närmar sig en stor prosakonst som för tankarna till chilenaren Roberto Bolaños bedrifter.
