Recenserat
Kammarspel hittar inte sin rätta form
Selva Almada
Vinden som sprider elden
(El viento que arrasa, 2012)
Översättning: Hanna Axén
Bokförlaget Tranan, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2016
Argentinskan Selva Almadas (född 1973) korta roman Vinden som sprider elden börjar med ett motorhaveri. Kringresande pastorn Pearson är tillsammans med tonårsdottern Leni på väg att hälsa på en vän och kollega när deras bil går sönder i en avkrok av norra Argentina. En bilmekaniker kallad Gringon tar sig an problemet med hjälp av sin son Tapioca och forslar bilen till sin gård. Men arbetet drar ut på tiden, och väntan på att färden ska kunna fortsätta utvecklas till ett stillsamt drama mellan de fyra människorna, där både familjeband och religiösa dimensioner aktualiseras.
Den desillusionerade pastorn fascineras av den oskuldsfulle Tapioca som han ser som en ren själ att forma till det han själv aldrig lyckades bli. Efter hand framträder också konturerna av ett förflutet där mödrarna till männens barn ännu var närvarande. Samtidigt närmar sig ett oväder trakten, och fungerar som en katalysator för den konflikt och förändring som drar allt närmare de inblandade. Till slut är krocken mellan pastorns evangeliska nit och Gringons kontrollerande kärlek till sonen ett faktum.
Almada har hyllats som ett av den unga argentinska prosans främsta namn och denna hennes första roman lovordades stort i hemlandet. Det är inte helt lätt att förstå. Förutom en något styltig dialog finns här visserligen inga direkta stilistiska övertramp – men frånvaron av misstag är ju knappast synonymt med fullödig prosa. När den trevande upptakten sent omsider är över konstaterar jag att hälften av romanen redan tillryggalagts. Jag börjar ana att den skärpning och fördjupning av prosan jag otåligt väntat på kanske aldrig kommer.
Här och var finns förvisso minnesvärda passager, liksom i förbigående; som den poetiska och suggestiva uppräkningen av alla dofter husets hund känner under det annalkande ovädret. Skildringarna av gårdens alla bilvrak och skrothögar – ”för evigt fast under den brännande solen” – har också visuella kvaliteter; någon med rätt handlag skulle säkert kunna förvandla detta till en utmärkt kortfilm. Men det är som om berättelsen Almada förfogar över inte har funnit sin rätta form. Kammarspelets fyra gestalter blir bara glimtvis något mer än vaga skisser.
Jag har en känsla av att materialet i Vinden som sprider elden hade tjänat på att kortas ner ytterligare. Handlingen är redan så klart definierad i tid och rum att den stramare novellformen förmodligen bättre härbärgerat de svårfångade psykologiska makt- och beroendeförskjutningar som jag anar att författaren vill åt. När motorn till slut startar igen och bilen lämnar gården på bokens sista sidor, får Selva Almada ändå till en fin slutscen. Men tyvärr blir den då mest en påminnelse om vad de föregående sidorna skulle kunna ha varit.
