Recenserat
Känsligt drama om åtrå och skuld
Luiza Sauma
Kött och ben och vatten
(Flesh and Bone and Water, 2017)
Översättning: Erik MacQueen
Modernista, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
Ett brev från Brasilien dimper ner på en läkarmottagning i London. Så börjar brasilianskan Luiza Saumas intagande debutroman från förra året, skriven på engelska eftersom författaren numera är bosatt i Storbritannien. Brevets mottagare är tillika romanens berättare, den medelålders, nyligen frånskilde läkaren André. Avsändaren visar sig vara jämnåriga Luana, som under deras gemensamma uppväxt arbetade som hemhjälp tillsammans med sin mor hos den välbärgade familjen i stadsdelen Ipanema i Rio de Janeiro. En hemlighet under dessa avlägsna år ligger bakom såväl breven som det faktum att André tidigt lämnade sitt hemland.
Parallellt med att breven närmar sig den mörka kärnan i det förflutna, minns André sitt liv. Prosan är rak och traditionell, och det Sauma saknar i språklig förtätning och originalitet kompenseras med råge av livfullt och flyhänt berättande, förstärkt av dialoger som aldrig slår slint – där översättaren Erik MacQueen dessutom genomgående lyckas hitta adekvata svenska lösningar för slang och vardagliga register. Ett privilegierat familjeliv framträder, där närheten till Atlantens vågor utanför fönstret ter sig lika självklar som den ständiga tillgången till tjänstefolk. Här finns föräldrarna: fadern, som arbetar som plastikkirurg men som också utför illegala aborter på sin klinik, och modern som omkommer i en bilolycka, vilket leder till att familjens jämvikt rubbas.
Den ömsesidiga attraktionen mellan tonåringarna André och den mer mörkhyade Luana aktiverar en konflikt över klassgränserna som också har etniska dimensioner. När hon blir gravid kan man nästan höra hela den brasilianska historien hotfullt mullra i bakgrunden. Katastrofen är ett faktum när det visar sig att de faktiskt har samma far och därmed har begått incest utan att veta om det. De försvinner ur varandras liv och lever var och en på sin sida om Atlanten i skuggan av konsekvenserna.
Luiza Sauma är en författare med stora ambitioner såväl på det tematiska planet som intrigmässigt. Jag väljer att ha överseende med ett visst schematiskt drag i maktanalysen. För dessa sidor rymmer trots allt så mycket liv, åtrå och smärta att det är omöjligt att inte ryckas med. Kött och ben och vatten – som bjuder på överraskningar jag här inte ska avslöja – utvecklar sig till ett känsligt drama om skuld, beroende och ansvar. I slutkapitlen gör André ännu en resa över Atlanten, den här gången tillbaka till Brasilien för att i nutid söka upp Luana, som driver ett pensionat och har en ny familj. Luiza Sauma räds varken det storslagna eller gränsen till det melodramatiska, men återseendet rymmer en värdig tonartssänkning som vittnar om att detta är en författare med kontroll över sina uttrycksmedel. Hennes andra roman lär komma nästa år. Jag väntar redan otåligt.
