Recenserat
Klarsynt och lyrisk sorgebok
Nina Bouraoui
Sorgen har ett minne
(Grand Seigneur, 2024)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate bokförlag, 2024
Publicerad i Karavan nr 1/2025
I sin nya roman Sorgen har ett minne, utgiven på franska förra året, skriver Nina Bouraoui om sin fars döende. Och om sig själv och sina egna upplevelser när hon ställs inför det oundvikliga. Men hennes egna upplevelser tar aldrig över. Nina Bouraouis blick är som alltid klarsynt och analytisk. Hennes medkänsla riktas mot de andra, människorna omkring henne, mot familjen och de anhöriga till andra patienter som hon möter på sjukhuset där hennes far vårdas.
Som i flera av Nina Bouraouis tidigare romaner knyts den centrala erfarenheten, det pågående döendet, samman med författarens övriga, återkommande teman: identitet, sexualitet och den dubbla tillhörigheten som fransk-algerier.
Nina Bouraouis far var en framträdande man i staten. Han var algerisk riksbankschef men hade också diplomatiska uppdrag; bland annat ingick han i den internationella delegation som förhandlade om gisslans frigivning under den islamistiska ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran. Men alla uppdrag upphörde under inbördeskriget på 1990-talet.
För Nina Bouraoui var fadern den ofta frånvarande förebilden. Han tillbringade långa perioder utomlands, även sedan uppdragen hade upphört. Men då blev han också en projektionspunkt för trygghet och hennes längtan. Och han var den som såg dotterns sexualitet. Nina Bouraoui avvisar ordet ”acceptera”: ”Jag var besvärad över att bli accepterad i toleransens namn, den tanken ledde till slutsatsen att man hade ansträngt sig, arbetat för att acceptera det barn, den individ jag var.” Man tolererar ju det man ogillar, det som uppfattas som ”avvikande”. Nina Bouraouis homosexualitet är en del av hennes livssammanhang, inget att tolerera eller acceptera. Tanken att ”accepterandet” är problematiskt borde vara en självklarhet.
Fadern var en viktig gestalt i Pojkflickan, och i analysen av den egna sexualiteten anknyter Nina Bouraoui på nytt till förhållanden hon tidigare behandlat i bland annat Alla människor har av naturen ett begär att få veta, men det är inga upprepningar. När Nina Bouraoui återvänder till människor och erfarenheter vrids perspektivet om något, en ny nyans kan förnimmas i det kalejdoskopiska mönster av hennes liv som framträder i författarskapet.
Och när fadern ligger döende, och slutligen dör, ger det ett nytt tolkningsmönster. Allt som tidigare var ett levande förflutet blir ett oåterkalleligt ”då”. Och sorgen ger en radikalt ny erfarenhet:
Vi är nybörjare, oerfarna, vi beter oss som i stridsvimmel, jag ser varken ordning eller organisering även om vi är och förblir ordningssamma och organiserade, jag uppfattar ett raseri, ett barbariskt tillstånd, lika mycket kärlek som uppror, lika mycket energi som kraftlöshet, lika mycket sanning som misstag. Hur ska man annars gå till väga? Det finns ingen metod för att hålla tillbaka sorgen; vi kommer ofta att göra fel.
Nina Bouraouis blick är som alltid klarsynt och analytisk, skrev jag i början. Och den är också starkt lyrisk. När hon vrider och vänder på sina upplevelser får analysen ett lyriskt skimmer, som om själva språket måste vidgas för att kunna omfatta det som vi i brist på bättre kallar ett liv. Nina Bouraoui har ett unikt uttryck, varje erfarenhet fångas i sina skiftande nyanser med nya medel som förnyar det litterära seendet. Maria Björkman har översatt de flesta av de böcker av Nina Bouraoui som givits ut på svenska. Hon fångar ytterst lyhört detta seende.
(I Karavan, 4/2024, finns en intervju med Nina Bouraoui gjord av Åsa Magnusson, och en novell av Bouraoui översatt av Maria Björkman.)
