Recenserat
Konsten som räddning
María Gainza
Den optiska nerven
(El nervio óptico, 2014)
Översättning: Anahí Giacaman-Ríos
Rastlös förlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2019
Den argentinska författaren María Gainzas roman Den optiska nerven börjar med en privat konstvisning för en grupp turister och slutar utanför en strålbehandlingsmottagning. Platsen är Buenos Aires. Tiden är nutid.
Berättarjaget och tillika huvudpersonen har ett konstguideföretag där hon är chef, sekreterare, bud och guide. Hennes namn får vi aldrig veta, men likheter med bokens författare finns; Gainza är konstkritiker och håller workshops i konstkritik.
Den optiska nerven kretsar alltså kring konsten. Berättelsens elva löst sammanhängande kapitel kränger mellan det privata och kända konstnärers målningar. Redan efter några kapitel infinner sig frågan vart det ska ta vägen.
Berättarjaget lever och verkar i Buenos Aires. Efter att ha fyllt tjugofem är hon så flygrädd att inte ens ångestdämpande Rivotril kan få henne ombord på ett flyg till ett internationellt konstjuryuppdrag i Schweiz. Nu är det inte bara flygrädsla som sätter käppar i hjulet, berättaren visar sig ha en rad pockande och ouppklarade neuroser, nojor och tillkortakommanden. Där rivotrilen inte biter är konsten räddningen. Den struktur hon saknar i ett modernt urbant liv, liksom från den uppfuckade familjebakgrunden och den lika uppfuckade klassbakgrunden, den når hon genom målningarnas motiv och komposition. När hon fäster blicken och betraktar ett konstverk ser hon strukturer.
Konstnärerna och målningarna är ungefär lika många som kapitlen. Fast en röd tråd mellan valda verk eller målare är svår att se, mer än att konstnärerna nästan uteslutande är män och européer: El Greco, Toulouse-Lautrec, Mark Rothko, Henri Rousseau.
Ett av undantagen, argentinaren Augusto Schiavoni, kommer på tal på telefon med vännen Fabiolo som berättarjaget ringer varje vecka men träffar högst en gång om året då de försäkrar varandra att de lever. Men Fabiolo, tycker berättaren, pratar mest om sig själv: ”Jag vet inte om jag gör som han, men det händer allt oftare att Fabiolo, direkt efter att han berättat något, svarar på sitt eget påstående genom att härma min röst och mitt dåliga humör.”
För tusende gången berättar hon för Fabiolo om Schiavoni-mysteriet. Att en flicka i en av Schiavonis målningar ser ut precis som hon. Vilket framkallar ”oändliga hugg av ömhet” och lämnar berättaren med den obesvarade frågan om det inte är så att ett bra konstverk alltid förvandlar frågan vad är det som händer? till vad är det som händer med mig?
”Är inte all teori samma sak som självbiografi?” filosoferar berättarjaget.
Så där går romanen på när berättaren brottas med sig själv och konsten.
Den optiska nerven har ett eget grepp, en egen ton, och tar sats från första raden: ”Jag lärde känna Dreux en höstdag vid middagstid. Hjorten exakt fem år senare.” Som läsare undrar man: Dreux? Hjorten? Vem, vilka är de? Vad handlar det om? Oklart vad. Rivstarten i handlingen motsvaras av ett driv i språket och översättningen.
Men anslaget håller inte hela vägen. Efterhand blir det repetitivt, kör fast; alla utvikningar om konstnärer och deras verk blir en radda rumphuggna essäer. Förgäves väntar jag på bitar som ska fogas samman, att individ kopplas ihop med tidsanda, med konst och psykofarmaka som läkande krafter. María Gainza borde ha tagit ut svängarna mer, gjutit ihop strukturen och kompositionen bättre, men trots det blir det faktiskt inte vare sig tråkigt eller ointressant.
I ett medskick lovar förlaget att redan 2020 ge ut Gainzas uppföljare: Det svarta ljuset. Den väcker nyfikenhet.
