Recenserat
Kriget – en tillvaro i upplösning
Salim Barakat
Geometriska andar
(Arwah Handasiyya, 1987)
Övers. Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2012
Den är förrädisk, tänker jag, om Salim Barakats roman Geometriska andar. Den är ett lurendrejeri som inget hellre vill än att, i linje med karaktärernas agerande, föra läsaren vilse ut i något okänt. Förvirra och trötta ut. Du kan ibland luras med i villfarelsen av att vara på väg att greppa den, rent av förstå dess snirkliga omtagningar och drömska scenarier. Men nej, den förblir ogripbar. Det tycks som om hela romanens poäng, eller kanske projekt, är att behålla sig flytande och oformlig. I samklang med den krigets struktur den faktiskt någonstans försöker sortera fram.
Romanen kom ut redan 1987 på originalspråket arabiska och är den sjunde av den syriskkurdiske författarens dryga trettio verk att översättas till svenska. Platsen är inbördeskrigets Beirut (där författaren själv bodde på sjuttiotalet och fram till 1982). Men det är också ett krigets landskap vart som helst. Krigets anonyma gentagelser, var de än utspelar sig. Fem skyddsandar, som agerar berättare, följer en samvetslös ung man vid namn A Dahr. Han dog förmodligen fyra dagar tidigare, men gränserna mellan vem som lever eller inte, vem som är spöke, ande eller verklig är långt ifrån klara. Han tar sig fram i sin upplösande tillvaro där varken tid eller rum tycks vara beständigt. För var befinner sig tiden? Hos morfadern som skriker till sitt ofödda barnbarn (och som skall födas först fyrtio år senare) att han har lurat honom? Eller under den där dagen fyra dagar innan Abu kir-huset rasar? Eller rent av i det ögonblick som skeppet i det allomfattande havet faktiskt seglar iväg? Lager på lager av dröm och overklighet.
Den magiska tonen avbryts ibland av smärtsam och hisnande realism. Som när den odetonerade missilen studsar mot hissdörren och nerför trappan in i skyddsrummet. Människornas uttryck i det ögonblicket. Kroppsdelarna som byter ägare. Dessa bilder går som iskalla kårar genom lekfullheten. Konkret och fasansfull verklighet.
Geometriska andar har skyhöga ambitioner och är samtidigt inget annat än en smått galen lek, ett allvarligt gyckel, ett frågande rakt ut i läsningen. Du blir en slags superläsare; letandes, grubblandes, ivrigt sökande efter vart korn som skulle kunna hjälpa dig ett hänga upp denna formlösa berättelse på åtminstone något. Att ett antal händelser – A Dahr kommer hem till sin lägenhet på sjätte våningen, hissen är trasig, grannkvinnan öppnar dörren, hyresvärden ber om utebliven hyra, för att ge några exempel – återkommer med mindre förändringar gång på gång gör möjligheten att följa en rak berättelse omöjlig. Att Barakats språk i sig är repetitivt och stundtals versliknande bidrar än mer. Den labyrintiska texten sluter sig om dig utan tydlig väg ut.
Att tala om Geometriska andar som om den var en egen pulserande organism på det sättet kan kännas naturligt. Den innehåller en rad självreflektioner och lämnar aldrig sin självmedvetna ton. En inledande lista över de medverkande låter meddela att den även innehåller ”händelser utan överenskommelse med denna bok” och ”läsare som hittat på en plats åt författaren som inte intresserar honom”. Ett fåtal sidor från slutet kommer bokens andra del som har undertiteln ”Historien som den borde ha berättats”. Men den som då hoppfullt väntar sig en mer verklighetsanknuten, begriplig version av det man precis har tagit sig igenom kommer att bli besviken. Istället fortsätter ett liknande esoteriskt sökande, låt vara utan de opålitliga berättarna från tidigare.
Man kan vackla fram och tillbaka om huruvida Barakat ror sin minst sagt modiga text i land, men samtidigt är det också någonstans självklart att han gör det. Att Geometriska andar är en textmassa som måste berömmas, måste beundras. För sitt rika språk, som för övrigt fungerar mycket bra i Jonathan Moréns lyhörda översättning, för sina bilder och mänskliga berättelser, för sitt luftiga, vindlande, prövande, mättade och fria sätt att vara litteratur. Men kanske främst för sin förmåga att som helhet sätta så många av prosans mer traditionella regler på undantag och faktiskt ändå bli en slags berättelse. Låt vara att den bitvis är tungläst och utmanande längs vägen.
