arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Kuslig uppgörelse med dagens klassamhälle


Kuslig uppgörelse med dagens klassamhälle


Leïla Slimani
Vaggvisa
(Chanson douce, 2016)
Översättning: Maria Björkman
Natur & kultur, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018

 

Omslag Vaggvisa

En välbeställd familj anställer en barnflicka till sina två små barn. Först verkar hon perfekt. Hon har inte bara ypperlig hand med barnen utan lagar också kulinariska mästerverk till familjen. Hon är diskret och prydlig. Snart börjar hon dock framstå som lite för bra för att vara sann. Och framförallt, lite för mån om sin oumbärlighet för familjen. Och så en dag hittas de båda barnen döda.

Denna sammanfattning av handlingen i den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani nya roman Vaggvisa får säkerligen många att tänka på sensationslystna thrillerböcker eller kanske skräckfilmen Handen som gungar vaggan. Men Slimani lyckas navigera bort från de flesta klichéfällor som intrigen inbjuder till.

Det som gör Vaggvisa till en så obehaglig historia är inte först och främst hotet mot de försvarslösa barnen, även om det också finns där och realiseras i ett makabert slut. Det är istället den extremt obarmhärtiga skildringen av klass och rasism i den före detta kolonialmakten Frankrike. Även om fenomenet barnflickor i allra högsta grad förekommer i Sveriges mer välbeställda skikt, så tycks de i Frankrike vara en långt mycket vanligare del av det borgerliga livet. Bilden som målas upp av Paris lekparker, där rasifierade kvinnor sitter och tittar på när blonda barn som inte är deras leker, är en träffande illustration av hur klass, rasism och sexism ser ut och samexisterar.

Till skillnad från de flesta kvinnor som jobbar som barnflickor är dock Louise vit arbetarklass. Klasskillnaden finns som en elefant i rummet redan från dag ett när det relativt liberala paret Maryam och Paul från den övre medelklassen ängsligt försöker undvika att få Louise att känna sig ”obekväm” samtidigt som de talar om behovet av att sätta gränser.

Men vidden av Louises ekonomiska utsatthet, den som till slut driver henne in i vansinnet, förstår de inte förrän det är för sent även om dess förnedrande detaljer, med skuldberg och hot om vräkning, gradvis skymtar fram. Fattigdomen är som en hemsökelse som tränger sig in i Maryams och Pauls skyddade tillvaro. Och precis som sin landsman Édouard Louis är Slimani fullkomligt skoningslös när hon skildrar armodets förnedring. Det finns i Vaggvisa skildringar av rent fysiskt obehag och äckel som även utan det morbida slutet skulle göra boken till en slags skräckroman. Som när Maryam hittar en gammal kyckling som hon slängt men som Louise hittat och skrapat ren så att skelettet nästan glänser.

Är då Louise en representant för den ”farliga underklassen”? Den som i diverse litteratur och film bjuds in till den borgerliga familjen och för med sig förödelsen? Ambivalensen finns onekligen där, men Slimanis klassanalys är för skarp för att hon ska hemfalla åt den stereotypen. Även om det är på Louises person som äcklet projiceras, är Maryam och Paul porträtterade som minst lika obehagliga karaktärer med sitt grundmurade klassförakt som de inte vill kännas vid.

Vaggvisa är en kuslig uppgörelse med ett groteskt klassamhälle som suger in läsaren från första sidan. Tyvärr är slutet något abrupt, vilket är överraskande eftersom upptakten är så elegant. Hoppet mellan Louises tilltagande desperation och eroderande verklighetsuppfattning och den totala upplösningen av hennes psyke som resulterar i katastrofen känns lite väl stort. En författare av Leïla Slimanis kaliber skulle annars säkerligen ha haft kapacitet att följa Louise hela vägen in i det totala sönderfallet.

 

ANNA REMMETS