Recenserat
Kusligt om den normaliserande glömskan
Yoko Ogawa
De förlorade minnenas ö
(Hisoyaka na kesshô, 1994)
Översättning: Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan, 2022
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022
När världen och våra vanor förändras är det lätt att glömma även det som man en gång tog för givet. Hur många minns idag hur det var att knacka ned bokstäver på en skrivmaskin, eller vrida runt en telefons nummerskiva? Saker som frimärken och kontanter är på god väg att försvinna, och går nog att leva utan, men hur skulle det vara om fåglarna försvann, eller blommorna, och om försvinnandena bara fortsatte?
De förlorade minnenas ö, en tidig roman av en av det nutida Japans främsta författare, Yoko Ogawa, kan tolkas som en reflektion över hur glömskan kan få oss att acceptera även det mest otänkbara. Berättaren är en ung kvinna som försörjer sig som författare. Hon lever på en ej namngiven ö som är helt avskuren från omvärlden. En egenhet med denna plats är att saker då och då försvinner. Plötsligt upphör något att existera i invånarnas medvetande, och de föremål som inte längre får finnas rensas ut och slängs. Så glöms allt bort och det är som att dessa saker aldrig ens funnits.
En totalitär stat tycks ligga bakom denna manipulation av människors sinnen, för där finns en fruktad poliskår som med noggrannhet ser till att det som inte längre får existera utplånas. Upptäcker de att någon har förmågan att minnas och uppleva det försvunna, förs denna person bort mot ett ovisst öde. Så var det med berättarens egen mor som avled under oklara omständigheter efter att hon hämtats. Berättaren själv tillhör dock dem som liknöjt accepterar det gradvisa utplånandet. Hon hade svårt att förstå vitsen med de obegripliga ting som var gömda i hemmet då modern greps. Polisens upprepade razzior ger visserligen obehag, men livet fortsätter ändå i maklig takt, och berättaren framstår som en passiv betraktare av det hemska som blivit vardag. Det är först när hon blir medveten om att hennes vän ”herr R” tillhör de som inte kan glömma, som hon bestämmer sig för att gå emot den rådande ordningen. En hemlig kammare görs i ordning i hennes hem, där herr R kan gömma sig, och där samlas så småningom otaliga föremål med sina minnen, medan den yttre världen blir alltmer klaustrofobisk. Trots att herr R gör vad han kan för att väcka berättarens minnen, kan hon inte motstå att allt tas ifrån henne. Slutet är uppgivet och tragiskt, men med en strimma av hopp; kanske kan de som lyckats bevara minnena i sina hjärtan ändå leva vidare.
Romanen kan läsas som underhållning, för den är både spännande och kuslig, som en sorts jordnära science fiction. Den är lättläst utan att vara ytlig och innehåller både innerliga partier och dramatik. Idag då stöveltrampet åter börjat väsnas är dock de politiska metaforerna svåra att undvika. I intervjuer har Ogawa nämnt Anne Franks dagbok som en viktig influens. Som en skildring av förtryckets iskalla logik och människans uppgivenhet inför denna, visar romanen hur destruktiv den normaliserande glömskan kan vara.
Översättningen, direkt från japanskan, är utmärkt och levandegör Ogawas stil. Jag störs dock av ett antal onödiga exotiseringar. Trots att svenskan erbjuder goda motsvarigheter, har enstaka ord lämnats på originalspråket. Det ger kanske lokalfärg, men känns fel i denna fantasivärld. Och jag är missnöjd med att titeln har ändrats, är det förlagets klåfingrighet? Japanskans ”Den undangömda kristallen” har mer av poesi och djup. Men det är småsaker som inte fråntar denna översättning dess stora värde. Jag ser gärna fler av Ogawas verk på svenska, då endast en enda av hennes romaner har översatts tidigare, En gåtfull vänskap (Bonniers, 2011).
