Recenserat
Kvinnoöden från Rio de la Plata i romantiskt skimmer
Carolina De Robertis
Det osynliga berget
(The Invisible Mountain, 2009)
Övers. Ann Björkhem
Bokförlaget Forum, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Tre kvinnor som inte bara står med fötterna stadigt på jorden utan djupt nedkörda i pampasmyllan och gräver där de står. Det är utgångspunkten i Carolina De Robertis debutroman Det osynliga berget. Att författarinnan är uppvuxen i England och Schweiz och idag bor i Kalifornien men har föräldrar från Uruguay väcker intresse. Här finns ett utanföröga med goda kunskaper om platsen för romanen: Uruguay. Valet att skildra tre generationer kvinnlig frigörelse ger samtidigt möjlighet att berätta den intressanta historien om det lilla latinamerikanska landet vid Rio de la Platafloden. För det som hände där under 1900-talet kan idag tjäna som en sedelärande berättelse vi har anledning att påminna oss om i dessa spekulationsekonomiskt krisiga tider. Under 1900-talets första hälft gjorde Uruguay tack vare talrika boskapshjordar och enorma betesarealer stora exportförtjänster på kött, skinn och ull. Så stora att landet byggde upp en föredömlig välfärdsstat före Sverige, med pensioner, skolor, sjuk- och äldrevård. Under decennier var landet känt som ”Latinamerikas Schweiz”.
Det är i denna boom bokens första huvudperson, Pajarita (lilla fågeln) föds. Tillsammans med dottern Eva och dotterdottern Salomé är de bokens nav, ”tre liv fyllda av kärlek och smärta, passion och sorg.”
Pajarita växer upp bland sträva boskapsgauchos och träffar den kringresande artisten och före detta italienske gondolbyggaren Ignazio Firielli. De gifter sig och flyttar till den alltmer betydande handelsmetropolen Montevideo. Där föds dottern Eva. Sönerna, liksom män generellt i romanen, är staffagefigurer som får representera en patriarkal maktstruktur med allt vad det innebär av chauvinism, attityder och later. Med ett undantag: de manliga konstnärerna på Café La Diablita där Eva serverar efter att ha kastats ut hemifrån. Carolina De Robertis visar sin svaghet för en romantisk konstsyn med gudabenådade, geniala män. På La Diablita blir Eva, som visar sig ha en poetisk ådra, det bohemiska manliga konstnärskotteriets musa.
Om Pajaritas lantliga bakgrund gett henne en tydlig ställning som kvinna, om än underordnad, så tar sig Eva fram både i Montevideos konstnärskretsar och i Buenos Aires societet dit hon flyr törstande efter frihet. I den argentinska huvudstaden på andra sida floden hamnar hon i noblessen och eliten efter att ha gift sig med den respekterade doktor Roberto Santos. Salomé föds – vid förlossningen dyker för övrigt läkarkandidaten Che Guevara upp och ”välsignar” barnet – och växer upp under sociala konflikter. Först i Argentina där peronismens grepp hårdnar. Senare, efter tillbakaflykten, i Uruguay där landets boskapsekonomi nu krackelerar. Kris och politiska konvulsioner får Salomé att engagera sig politiskt i Tupamaros. Men skildringen av stadsgerillan som en jämställd frizon framstår i likhet med bohemeriet på Café La Diablita i ett romantiskt skimmer. I slutänden betalar Salomé det högsta priset av romanens tre kvinnoporträtt och tillbringar mer än ett decennium i fängelse som politisk fånge. Hon föder här dottern Victoria, som trots att hon växer upp utan Salomé blir romanens ljus i tunneln.
Problemet med Det osynliga berget är att Carolina De Robertis med ambitionen att placera de tre kvinnorna i centrum inte samtidigt sätter berättelsen i ett större perspektiv. Som läsare ser man helt enkelt inte skogen för alla träden. De enskilda berättelserna hakar inte i varandra utan staplas på varandra som tablåer eller avsnitt i en löst sammanhållen teveserie. De enskilda ödena får för stort utrymme och skymmer. Istället för att bli en historia som växer genom de personliga ödena blir det lite lagom: lite kärlek, lite spänning, lite drama, lite sex … Kvinnorna blir inte de ”fascinerande människoöden” som utlovas, istället för starka kvinnor blir de utan udd, istället för att träda fram står de tillbaka. Det är synd.
