arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Lägesbild från nittiotalets Zimbabwe


Omslag till En kropp att sörja


Tsitsi Dangarembga
En kropp att sörja
(This Mournable Body, 2018)
Översättning: Andreas Vesterlund
Bokförlaget Tranan, 2021

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022

 

Omslag En kropp att sörja

Tsitsi Dangarembgas roman från slutet av 1980-talet, Nervous Conditions (på svenska som Rotlös, också utgiven av Tranan) är en postkolonial klassiker. Med utgångspunkt i en epigraf från Frantz Fanons Jordens fördömda beskriver den Tambudzai Sigaukes uppväxt och hennes politiska uppvaknande bland försöken att skaffa sig en utbildning, i ett Rhodesia mitt i kampen mot apartheidregimen. 2006 kom Dangarembgas The Book of Not (ej på svenska), som fortsätter berättelsen.

Skolan, liksom minnen av farbroderns hårda styrning av familjen återkommer i En kropp att sörja, översatt av Andreas Vesterlund, som en tredje gång återvänder till Tambus historia. När den börjar är hon vuxen och har fallit på den sociala trappan, från en plats som framgångsrik postkolonial individ, i och med att hon lämnat ett arbete som välavlönad copywriter på en reklambyrå. Anledningen blir inte helt redovisad men handlar om en ”principsak” som rör rasmässiga spänningar: Tambu verkar helt enkelt ha tröttnat på att de vita anställda på byrån tar åt sig äran för hennes arbete. Nu försöker hon med mycket små besparingar leta ny försörjning och bostad, men lider av psykisk skörhet och vilsenhet i tillvaron.

Försöket att återstarta livet innebär bland annat att tar hon anställning på en skola, men får sluta där efter att hon misshandlat en elev. I efterföljden tar hon åter kontakt med den släkt hon inte haft att göra med på länge, som kusinen Nyasha, som lever ett något bohemiskt och meningsfullt aktivistliv. I vad som utgör en ironisk vändning i berättelsen stöter Tambu på sin tidigare chef, den vita kvinnan Tracey, som gör plats för henne i sitt nystartade ekoturistföretag. Företaget söker ett nytt projekt att profilera företaget med, Tambu ser en möjlighet att röra sig uppåt i karriären igen och utvecklar ett program för turistresor till byn där hon växte upp.

En kropp att sörja har också den ett inledande citat, den här gången lånat från en artikel författaren Teju Cole skrev för The New Yorker. I sin text, publicerad efter attentatet mot den franska satirtidskriften Charlie Hebdo, kritiserar Cole den mediala världsordning som kontinuerligt värderar västerlänningars liv högre än andras. Liksom i debutromanen visar Dangarembga berättelsens ambition genom mottot. Romanen vill ge en lägesbild av nittiotalets Zimbabwe där förhållanden från apartheidtiden fortsätter prägla den nya tiden, där hänsynslöst entreprenörskap och korruption driver utvecklingen medan erfarenheter från befrielsekriget – och de fysiska och psykiska skador som de orsakat – är påtagligt närvarande. Samtidigt vill Dangarembga återge den egocentriska och psykiskt sköra centralgestalten Tambudzais egen historia.

Tyvärr lyckas inte texten med allt den föresätter sig. Istället för att hitta balansen mellan de två polerna – det sociala och det individuella, som varje berättelse har att hantera – förblir de var för sig outvecklade. Dangarembga bygger inte ut skildringen av det postkoloniala samhället i tillräcklig utsträckning och låter heller inte läsaren komma Tambu nära nog för att göra hennes handlingar begripliga. Trots antydningar om svåra händelser i det förflutna framstår hon, även för läsare av de föregående romanerna, som gåtfull och svår att relatera till. Den satiriska potential som öppnar sig i det faktum att Tambu hamnar i den framväxande turismbranschen med dess klyschor om äkthet och hållbarhet – här finns ett par dråpliga scener – tas heller inte till vara fullt ut utan skaver mot en i övrigt realistiskt och allvarligt gestaltad historia.

En av bedrifterna i Nervous Conditions, som först gavs på The Women’s Press i Storbritannien, var att den gestaltade en kvinnlig och kroppslig erfarenhet av det osäkra tillstånd som det senkoloniala livet innebar. Av titeln att döma är En kropp att sörja tänkt att fortsätta det berättarspåret i en ny postkolonial tillvaro. Det är synd att det inte har fullföljts lika väl som i debuten.


ERIK FALK