Recenserat
Leva i helvetet och tänka på himlen
Cho Sehee
Dvärgen som sköt upp en liten kula
(난장이가 쏘아 올린 작은 공, 1978)
Översättning från koreanska Jonas Thelander
Förord Sonja Häussler
Bokförlaget Tranan, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2017
När vi först möter den mycket kortväxte man som folk kallar Dvärgen installerar han en kran så att en familj får vatten trots att vattnet sinat i hela bostadsområdet. Ett litet mirakel. Dvärgen är mångkunnig och intelligent, en Jack of all trades som hoppar på vad som erbjuds i arbetsväg: rörmokeri, fönsterputsning, försäljning av obligationslån. Inget av detta går egentligen att leva på. Men Dvärgen och hans familj har i alla fall en trygghet i det lilla hus i slumområdet Lyckan i Sydkoreas huvudstad Seoul som de bott i så länge de kan minnas.
Av Ji-seop, en kringvandrande lärare och amatörfilosof, får Dvärgen låna boken Världen om tiotusen år, vars budskap är att det nuvarande samhället är dött och kärlekslöst och att vi därför måste vi ge oss av till månen. Dvärgen fängslas av tanken, för han är inte bara arbetsträl utan också drömmare och utopist. Och hans barn lär sig att se världen på samma sätt. ”Om man lever i himlen har man ingen anledning att tänka på helvetet. Men vi fem levde i helvetet och tänkte på himlen”, säger ett av Dvärgens barn.
Men en dag är det slut med drömmandet. Dvärgens familj, liksom alla grannar, får ett kortfattat meddelande om att deras område ska saneras och alla bosättningar rivas för nu ska allt bli modernt. Och innan invånarna i Lyckan vet ordet av är rivningsarbetare igång med att utplåna det som varit deras liv.
Dvärgen begår självmord i uppgivenhet och förtvivlan och återstoden av hans familj hamnar i industrizonen Eungang, där allt från bilar till textilprodukter till fönsterglas tillverkas. Dvärgens barn och deras likar förvandlas från en tillfällighetsarbetande marginalgrupp till avlönat industriproletariat. De har nu alla moderna rättigheter: arbetarskydd, övertidsersättning och förbud mot godtyckliga avskedanden. Problemet är att inget av detta gäller i verkligheten.
Eungang bygger på en enkel princip: den eviga, än i dag fungerande för the working poor – att arbetarna inte kan få sin del av kakan, att de inte ens får tillräckligt för att överleva. Överlever gör de ju ändå. Åtminstone enligt fabriksägarnas erfarenhet.
Dvärgens äldste son, Yeong-su, ser sin lillasyster arbeta i väveriet; hur hon småspringer för att passa upp vävmaskinerna. ”På en timme tog hon sjutusentvåhundra steg.”
Yeong-su kan inte längre tiga still. Han måste göra någonting, ena arbetarna, kräva rättvisa. Gör det inte, vädjar hans mor ångestfullt. Lyd order. Arbeta. Tjäna pengar. Om du hjälper andra kommer det att sluta illa.
Hon får rätt. Det slutar illa. Fruktansvärt illa.
Dvärgen som sköt upp en liten kula är en modern klassiker i sydkoreansk litteratur. Cho Sehee började skriva den i mitten på 1970-talet som ett antal fristående noveller, därefter publicerades den som en roman 1978 och i och med det såg publiken vilken tät och mångfacetterad berättelse det var.
I förstone kan Dvärgen verka förbryllande med sin blandning av socialrealism och modernistiska stilgrepp, sin avskalade prosa och knallhårda tendens. Ena stunden möter vi poetiska och överraskande bilder, i nästa ögonblick kan texten likna en sociologisk avhandling. Hur detta går ihop och formar en helhet är inte alldeles lätt att säga – som läsare vet man bara att det gör det.
Men trots allt – i dagens Sydkorea är väl detta en överspelad verklighet?
Uppenbarligen inte. Boken har sedan den först publicerades kommit ut i trehundra upplagor. Fortfarande säljs 50 000 exemplar av den varje år.
Cho Seheee själv har talat om smärtan och desperationen som kan bli så stark att den antingen måste skrikas ut eller kläs i skrivna ord och att Dvärgen är resultatet av en sådan överväldigande känsla. Och de ropen av vrede över orättfärdigheten har tydligen genom årtionden fortsatt att bära boken fram till nya läsarskaror.
