Recenserat
Litteratur som kommer nära världen
César Aira, den oförliknelige, är aktuell på svenska igen med två kortromaner. I den ena är en sjuårig pojke på väg att upptäcka både omvärldens och litteraturens under. I den andra lyfts filosofen Parmenides upp ur historien, och Aira passar även på att göra narr av litteraturvärldens självförälskelse.
César Aira
I byn El Pensamiento
(En El Pensamiento, 2024)
Parmenides
(Parmenides, 2006)
Översättning: Djordje Zarkovic
Bokförlaget Tranan, 2025
Publicerad i Karavan nr 1/2026
Den argentinske författaren César Airas två kortromaner I byn El Pensamiento och Parmenides utkommer nu samtidigt på svenska, och i det skönjer jag en uppmaning att läsa dem med och mot varandra. Det ter sig vid en första anblick godtyckligt, romanerna har väsensskild tematik och form. Berättelsekurvan i kortromanen I byn El Pensamiento står tidigt klart för läsaren: romanen är ett minne av ett år, en barndomsberättelse. Parmenides behandlar något så märkligt som en spökskrivare med skrivkramp, platsen är en grekisk koloni under 400-talet, och boken har humoristiska och absurdistiska anspråk.
I I byn El Pensamiento möter vi romanens berättare som pojke, han är sju år gammal och handlingens fond är en stundande flytt till staden Pringles, som vi i romanens början får veta kommer äga rum vid dess slut. Flytten är en konsekvens av företagsamheten och utvecklingsivern hos pojkens far, egenskaper som inte får fritt spelrum i en liten by.
El Pensamiento har en tågstation och den, och rälsen som går genom byn, utgör dess nav. Det blir särskilt viktigt i en scen mot slutet av boken. Pojkens privatlärare – som går under namnet informatorn – försöker under en teckningslektion få pojken, som inte har någon större fallenhet för ämnet, att förstå perspektiv. Det är först när läraren tar honom med sig till rälsen, ber honom ställa sig på den och blicka bort mot horisonten som pojken förstår. Där pojken står är rälsen bred, men under hans blick blir den allt smalare, tills den slutligen försvinner. Scenen är ett exempel på den ständigt pågående existentiella revolution det är att vara barn, som präglar romanen. Att plötsligt förstå något som ställer varandet på ända.
Det är också en annan existentiell revolution som pågår. Romanen utspelar sig under en period av förändring, också för samhället i stort. Tåget – modernitetens främsta symbol – liksom pojkens far representerar expansionen och framåtskridandet, och det ökade välståndet. De övriga byborna representerar å sin sida rädslan för detsamma. I romanen finns också det absurdistiska anslag som Aira är känd för, i form av ett mysterium med ett försvunnet lok – en berättelse där den modernitet som tåget symboliserar möter den vidskeplighet som den till stor del konkurrerat ut. Loket återfinns av pojken och informatorn, och i en märklig scen är det plötsligt levande.
De två böckernas främsta gemensamma nämnare är litteraturen. Den tar större plats i Parmenides – i I byn El Pensamiento finns den med som en förnimmelse hos pojken. Vid ett tillfälle, när han reflekterar över den stundande flytten till Pringles, tänker han att han ska läsa alla böcker som finns där, betydligt fler än i El Pensamiento. Det är ett slags förvissad längtan. Pojken vet att litteraturen är hans att upptäcka.
I Parmenides skapar litteraturen snarare huvudbry. Protagonisten Perinola är en beryktad poet, med betoning på beryktad. Han tänker på att skriva, mer än han faktiskt skriver, och så strosar han runt och funderar och oroar sig för sin ekonomi. När han får i uppdrag att skriva en bok åt filosofen Parmenides, och därmed sin ekonomi säkrad, är det som en skänk från ovan. Ur det mötet utvecklar sig en vindlande och förvirrande berättelse om icke-skrivande, och icke-böcker. Parmenides förklarar aldrig vad boken ska innehålla, utan tappar bort sig i långa resonemang om allt och ingenting. Det är en ändlös diskussion om metodologi, form och struktur. Det enda raka besked Parmenides ger Perinola är namnet på boken – Om naturen.
Samtalen är som en parodi på filosofiämnet, där det ibland ter sig som om tankarnas struktur, logikens schema, metoden med vilken budskapet framförs är det centrala, snarare än den mening språket ska föra fram. De är också som en parodi på författaren som figur. Och på det litterära samtalet som när det är dåligt är ett stort ingenting, och den självupptagenhet som riskerar fjärma författaren från världen och det man gör litteratur av. När Perinola i en av bokens sista scener besöker en krog och hör några herdar berätta historier blir det sistnämnda tydligt. Perinola högaktar litteraturen, och kan inte föreställa sig att den ryms hos så enkla människor. Han högaktar också skrivandet, och hans tankar om det formuleras som fina poetiker, om skrivandets villkor och ursprung.
Under läsningen funderar jag på vad som fått Aira att plocka upp just Parmenides ur filosofihistorien. Parmenides menade att allt är ett, att ingenting förändras. Han delade upp verkligheten i hur den ter sig och hur den verkligen är, något som influerade Platons filosofi om idévärlden och sinnevärlden. Parmenides formulerade inget om konst som finns bevarat för eftervärlden, men Platons idé om dikt som avbild av en avbild tycker jag mig se i romanen – framförallt i genomförandets omöjlighet – där idén om boken överträffar boken, de två företeelserna kan aldrig mötas.
När jag läser romaner vill jag få saker och ting om varandet formulerade åt mig. Stöta på en mening eller ett resonemang och få insikt om att det är precis så det är, det är precis så jag tänker, men det visste jag inte. Det är den gemensamma nämnaren hos de författare jag håller högt. Sådana formuleringar kryllar Airas två böcker av. Därför är det, trots absurdismen, en litteratur som kommer nära världen. Scenen i I byn El Pensamiento, där pojken lär sig rita perspektiv, och Perinolas långa inre monologer om skrivandet, utgör bara några exempel. Av den anledningen är det böcker jag kommer att bära med mig länge.
