Recenserat
Livet på en internatskola före folkmordet
Scholastique Mukasonga
Madonnan vid Nilen
(Notre-Dame du Nil, 2012)
Översättning: Maria Björkman
Bokförlaget Tranan, 2020
Recensionen har publicerats i Karavan 2/2021
Det mörkaste kapitlet i Rwandas samtida historia är majoritetsgruppen hutus folkmord på minoritetsgruppen tutsi år 1994. Om detta handlar Scholastique Mukasongas debutroman Madonnan vid Nilen – på sätt och vis. Men låt oss börja från början …
Scholastique Mukasonga (född 1956) är tutsi och lyckades fly från Rwanda, via Burundi, till Frankrike, två år före folkmordet. Handlingen i Madonnan vid Nilen utspelar sig på och kring en internatskola för flickor år 1979, femton år före folkmordet. I närheten av denna skola, Lycée Notre-Dame du Nil, finns en staty av en svart madonna som vakar över vad som anses vara Nilens källa.
Till Lycée Notre-Dame du Nil skickar Rwandas rika och mäktiga män – uteslutande hutuer – sina döttrar för att danas till bildade, konversabla och ståndsmässiga hustrur till nästa generation av inflytelserika hutuer. Bland skolans elever finns dock även ett (mycket) litet antal tutsiflickor, inkvoterade för att ge sken av att Rwandas nya maktelit minsann inte ägnar sig åt diskriminering. Inget kunde vara mer genomfalskt …
På många sätt kan skolan uppfattas som ett slags mikrokosm av det självständiga Rwanda och romanens handling som en prolog till 1994 års katastrof, kanske också som ett försök att göra den begriplig, inte minst för icke-rwandiska läsare.
Under kolonialtiden favoriserades tutsiminoriteten, alltsedan medeltiden en närmast aristokratisk grupp i Rwanda, av de belgiska makthavarna, men efter självständigheten kom landet att styras av hutumajoriteten, som tog hämnd för det förflutna genom att systematiskt marginalisera, misskreditera och direkt förtrycka tutsier.
Så ser också maktordningen ut i den skola där två av romanens huvudpersoner, tutsiflickorna Virginia och Veronica, ständigt hånas och förföljs av hutuflickorna, anförda med frustande entusiasm av den högljudda, dominanta och med rätta fruktade ministerdottern Gloriosa.
I långa stycken kan Mukasongas roman tyckas påminna om ganska många texter som skildrar det postkoloniala Afrika. Den kan beskrivas som en elegant, spetsig och träffsäker satir, med udden riktad framförallt mot en nationalistisk och etnocentrisk ny härskarklass som yvs över sina urafrikanska rötter, men befäster sin status bland annat genom att ge sina döttrar en gediget kolonial utbildning, där de till exempel får lära sig det mesta om västerlandets historia, men inget om Afrikas. Bland övriga föremål för Mukasongas satir märks även de européer som styr och ställer på Lycée Notre-Dame du Nil – maktfullkomliga katolska nunnor, en lismande och kappvändande skolpräst, som betraktar och behandlar sina elever som sexualobjekt , samt ett kollegium av idel franska och belgiska lärare, som låtsas varken se eller höra vad deras tutsielever får utstå. Därmed är vi också framme vid vad som markant skiljer denna roman från andra postkoloniala verk av jämförbart slag: en mörk och hotfull underström som utgör en skärande dissonans mot den frejdiga satiren på textens ytplan. Utifrån detta perspektiv kan romanen läsas som ett enda långt crescendo: det börjar med hån, gliringar och glåpord, går vidare med mer eller mindre förtäckta hotelser och falska anklagelser, för att utmynna i en ohygglig våldsorgie i det fasansfulla slutkapitlet med den förrädiskt neutrala rubriken ”Skolan är slut”. Det neutrala tonfallet kan för övrigt sägas vara ett av romanens tydligaste kännetecken. Mukasonga berättar sin historia på en klar, lättillgänglig och saklig prosa, väl fångad i Maria Björkmans fina översättning.
Sammanfattningsvis är detta en viktig, initierad och välkomponerad text, ett starkt bidrag till en djupare förståelse av ett illdåd som världen aldrig får glömma. Tag och läs!
