Recenserat
Lögner och sanningar i krigets Libanon
Elias Khoury
Yalo
(Yalo 2002)
Övers. Tetz Rooke
Leopard förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
Den libanesiske författaren, kritikern och journalisten Elias Khoury har gett ut ett tiotal romaner som översatts till ett flertal språk. På svenska finns Solens port och Som om hon sover. Han skriver oftast om politiska realiteter i kombination med psykologisk skärpa i personskildringen. Nu utkommer hans starka roman Yalo i Tetz Rookes översättning.
Romanen handlar om identitetssökande i en kaotisk tid mot bakgrunden av inbördeskriget i Libanon, folkmordet på armenierna under första världskriget och massakern på en grupp syrianer i början av förra seklet. I ett efterord skriver Rooke att dramatiken i boken också utspelar sig på det språkliga planet i kampen mellan olika idiom. De berättande partierna i Yalo är skrivna på standardarbiskan medan dialogerna är skrivna på den libanesiska dialekten. Dessutom förekommer även syriskan och syrianskan i vissa partier. De olika språken blir pusselbitar i huvudpersonen Yalos identitetssökande.
Daniel Yal’o kallad Yalo är en fattig ung man från Beirut som i romanens inledning förhörs av polisen för sina påstådda brott: våldtäkt, rån och bombattentat. Hans karaktär har formats av krig och våld. Eller rättare sagt: han har ingen egen identitet utom den som tvingats på honom av inbördeskriget i Libanon som varade från 1975 till 1990. Det var ett mycket komplext krig mellan olika folkgrupper och politiska partier som än var i allians med varandra och än i konflikt. Till sist hade alla parter förrått alla. Yalos splittrade karaktär speglar därför en nations splittrade självbild. Elias Khoury deltog för övrigt själv i kriget och blev allvarligt sårad.
Romanen handlar egentligen om berättandet, minnet och sanningen. Yalo uppmanas av sin förhörsledare att berätta sin livshistoria men berättelsen ändras hela tiden då han minns nya episoder, vilket gör att sanningen relativiseras. Det finns ingen absolut sanning utan den är en konstruktion eller rekonstruktion. Relationerna i romanen präglas av våld, lögner och svek, också relationen till Shirin, den flicka som Yalo älskar. Boken kan läsas som en enda lång inre monolog där nuet och det förflutna glider in i varandra och personerna blir aspekter av Yalos identitetssökande. Att han stammar och ibland blir stum är ett uttryck för svårigheten att kommunicera.
Yalo är en mycket udda karaktär: en kriminell som ägnar sig åt rån och våldtäkter men som samtidigt själv är ett offer för tragiska omständigheter. I fängelset utsätts han för tortyr för att tvinga fram hans bekännelse. Det är scener som knappt är uthärdliga att läsa. Det märkliga är att när Khoury skildrar grymheter och andra hemskheter så får hans prosa en speciell lyrisk lyster. Han lyckas ge mänskligt lidande ett förklarat ljus som närmar sig mystiken. Tortyroffrets psykologi skildras på ett mycket trovärdigt sätt. Slutet på Yalos livshistoria berättas av hans andra jag Daniel efter en ovanligt grym tortyrsession. Själv har han dött. Denna personlighetsklyvning blir en strategi för att kunna överleva. Till sist visar det sig att polisen hela tiden vetat att Yalo inte deltog i något bombattentat men att de ändå har utsatt honom för tortyr för att roa sig.
Yalo är en mycket mörk och dyster bok. Alla personerna i berättelsen går under på ett eller annat sätt. När sanningen om Yalos liv till sist kommer fram, uppfattas den som lögn av brottsutredaren medan lögnerna tas för sanningar. Om och om igen försöker han reda ut sitt eget liv och sin familjs tragiska historia, men utan att lyckas. ”Människan minns för att glömma – bara Gud har fullkomligt minne”, summerar Khoury sin vindlande berättelse. Man skulle kunna omformulera denna sensmoral på detta sätt: människan är ett offer för omständigheter och sina egna dunkla drifter. Hon är förutbestämd till sitt öde.
Även om det fatalistiska draget dominerar i Yalo, så finns där trots allt ljuspunkter i det kompakta mörkret. Det är Yalos starka vilja till överlevnad i de mest hopplösa situationer. Och det är Elias Khourys poetiska prosa där en saklig realism kombineras med magiskt drömliknande partier.
