Recenserat
Lovande trilogistart om mellanförskap på marockanska landsbygden
Leïla Slimani
De andras land
(Le pays des autres. Première partie: La guerre, la guerre, la guerre, 2020)
Översättning: Maria Björkman
Natur & Kultur, 2022
Texten har publicerats i Karavan 1/2023
Leïla Slimani, född 1981, är en marockansk-fransk journalist och författare som fick sitt genombrott med romanen Vaggvisa (på svenska 2018). Det var en kuslig berättelse om en barnflicka hos ett övre medelklasspar som till slut drivs långt över gränsen. Även om upplägget kan låta som en dussinskräckis, i stil med filmen Handen som gungar vaggan, gjorde det skickliga utförandet, och inte minst Slimanis skildring av klassfrågor, att resultatet blev något alldeles extra.
Hon har därefter givit ut reportageboken Sex och lögner, om marockanska kvinnors situation, för att nu återvända till romangenren med första delen i en trilogi. Vi kastas direkt in i livet på den marockanska landsbygden under åren efter andra världskriget. Hit kommer Mathilde och Amine. Mathilde är fransyska och Amine marockan som har stridit för kolonialmakten Frankrike under kriget. Nu är de gifta och ska försöka skapa ett liv. Att det inte blir lätt säger sig självt. Mathilde är en kvinna som kommer till en patriarkal, fattig och lantlig tillvaro. Men samtidigt som hon förtrycks som kvinna tillhör hon de vita kolonisatörerna som förtrycker marockanerna. Detta är en tid då frihetskampen intensifieras. Amine å sin sida slits mellan det marockanska och det franska, mellan att hålla fast vid gamla traditioner och att utmana dem. Deras dotter föds in i ett mellanförskap och känner sig i skolan varken hemma bland de franska kolonisatörbarnen eller de marockanska barnen. Spänningarna inom familjen böljar fram och tillbaka medan spänningen i landet bara stiger.
De andras land är inte en roman som sticker ut från mängden på samma sätt som föregångaren Vaggvisa gjorde. Istället är det en stabil om än inte särskilt anmärkningsvärd trilogistart. Berättelsen tuffar på med undantag för några få tillbakablickar på Mathildes och Amines liv under kriget. Stilen är överlag ganska konventionell och okomplicerad, men Slimanis öga för detaljer gör att framställningen ändå blir spännande. Perspektiven skiftar sömlöst mellan olika romanpersoner på ett sätt som fungerar bra. Personporträtten är fina. De andras land skulle lätt ha kunnat bli en ganska stereotyp och platt historia om ”kulturkrocken” mellan den ”moderna” och (relativt) frigjorda europeiska kvinnan och den traditionsbundne muslimska mannen. Och visst finns här sådant som kan uppfattas som kulturella klichéer, som Amines blinda raseri när han får veta att hans unga syster har haft sexuella relationer. Men på samma sätt som Leïla Slimani räddar Vaggvisa från att bli en skräckkliché, räddar hon i stort sett denna roman med hjälp av sin skarpa blick som lyfter hennes romanpersoner över klichéerna.
Ett av bokens starkaste partier är när Mathilde och Amine med naiv och desperat välvilja försöker ordna ett barnkalas åt dottern Aïcha. Resultatet blir att de franska stadsbarnen tycker att Aïchas hem på landsbygden är läskigt och tydligt visar att de bara vill därifrån. Den smärtsamma spiken i kistan kommer när det visar sig att de antar att Amine är familjens chaufför.
Just eftersom scener som dessa är så skickligt komponerade är det synd att Slimani ibland blir övertydlig och skriver ut sådant hon redan gestaltar så väl. Stycken som apropå Mathilde och Amine ”förklarar” för läsaren att de på samma gång är ”offer och bödlar, kamrater och motståndare, två hybridvarelser (…)” är till exempel helt onödiga.
Förhoppningsvis försvinner sådant från de kommande delarna när Slimani blivit lite mer varm i kläderna i sin trilogi. Den ska bli spännande att följa.
