Recenserat
Lovsång till en mor
Scholastique Mukasonga
Barfotakvinnan
(La femme aux pieds nus, 2008)
Översättning: Maria Björkman
Bokförlaget Tranan, 2022
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
I det inledande kapitlet ber Stefania, Scholastique Mukasongas mor, sina döttrar: ”När jag dör, när ni får se min kropp, måste ni täcka över min kropp. Ingen får se min kropp (…) Det är ni mina döttrar som måste täcka över den.” Men Mukasonga är inte närvarande när modern blir mördad. Och nu har hon bara ord att dölja modern med och det gör hon i denna roman: en svepning av ord över moderns mördade kropp.
Scholastique Mukasonga hann lämna sitt hemland Rwanda, först för Burundi och sedan Frankrike, där hon utbildade sig till socionom och har bott sedan 1992. Men 37 av hennes familjemedlemmar, inklusive Stefania, blev mördade under folkmordet i Rwanda 1994. Mukasonga har skrivit åtta böcker, tre av dem är självbiografiska och Barfotakvinnan från 2008 den andra. I en intervju menar hon att de är ”pappersgravar över min familj och alla andra som förblev obegravda”.
Men Barfotakvinnan är inte en skildring av folkmordet; det nämns inte! Istället är det en berättelse om modern, om kvinnorna och den kultur som raserades av många tutsiers påtvingade exil till den ogästvänliga regionen Bugesera. Först på dagordningen står dock att rädda barnen – som det första kapitlet rubricerats – och Stefania utarbetar flera strategier och är hela tiden vaksam på minsta lilla indikation på att hutusoldaterna är på väg.
I tematiska, etnografiskt detaljerade kapitel skildrar Mukasonga så tutsikvinnornas kamp för sin kultur. Om durraodling, om brödets betydelse, om medicin och om giftermål, ty Stefania är en ansedd äktenskapsförmedlerska. Allt sker i ikogo, den öppna platsen bakom hyddan, eller inzu, som bostaden heter på kinyarwanda, Rwandas nationalspråk. Till ikogo har endast kvinnorna tillträde. Här röker de sina pipor, parlamenterar och kämpar för sina barn och tutsi-identiteten.
Ändå är inte kvinnorna låsta vid traditionen, något som blir tydligt när en ung flicka våldtas av hutusoldater. Då är ”solidariteten och medkänslan” starkare och kvinnorna överger varken henne eller hennes familj, vilket traditionen annars bjuder.
Det är alltså inte mycket till handling eller intrig i denna bok; roman vill jag inte kalla den. Och ibland blir det lite väl etnografiskt faktaredovisande av hur man till exempel brygger durraöl. Men så påminns läsaren om hotet mot tutsierna i en bisats, eller mening, som när Mukasonga berättar att Stefania ”tänkte att åtminstone några av dem skulle överleva och föra släkten vidare. Hon misstog sig.”
Naturligtvis känner alla läsare av denna självbiografiska bok till vad som hände i Rwanda 1994, varför ett mörkt hot häftar vid läsningen av de dagliga bekymren och traditionerna. Inga påminnelser behövs. Läsaren vet att alla utom Mukasonga kommer att mördas.
Det är fängslande och oroande läsning; man väntar vid var ny sida att soldaterna skall komma. Men här slipper vi läsa om massakrerna. Mukasonga är ute i ett annat ärende: en svepning och hyllning till modern och kvinnorna. Hon lyckas mycket bra, inte minst tack vare sitt enkla språk, som här är väl vänt till svenska av Maria Björkman.
