Recenserat
Luftigt och lätt om ord, matlagning och kärlek
Kim Thúy
Mãn
(Mãn, 2013)
Översättning från franska: Marianne Tufvesson
Sekwa förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2014
En röst som berättar, utifrån ord i det vietnamesiska språket. Orden är nyckelord i den kvinnliga berättarens liv; mödrar, lömska chilifrukter, make, båtflykting, uppoffring, släktskap, hjärta. Korta texter utifrån varje ord, till exempel om mamman, om det nya livet på den egna makens restaurang i Kanada, om vännerna och om den absoluta kärleken.
Jag har sällan läst en lättare, luftigare roman än Mãn av den vietnamesisk-kanadensiska författaren Kim Thúy. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som skapar denna luftighet, men det måste hänga samman med Thúys raka, klara och från undertext befriade beskrivningar. Och det är lustigt hur detta osökt för tanken till dels språk i en teoretisk bemärkelse, dels matlagning.
Thúy har tidigare arbetat med översättning och det sätt på vilket hon sorterar upp och ordnar bland beskrivningarna, presenterar historien liksom i små ordboxar, får mig att tänka på språks grammatiska strukturer. Berättarjaget förhåller sig även genomgående till sitt nya språk franska och beskriver hur hennes mor från tidig ålder fått henne att ta del av litteraturens franska klassiker. I vuxen ålder söker hon efter ordens riktiga betydelser, omtolkar och förstår när hon misstagit sig i åratal om ett ords verkliga innebörd. Det finns härmed en sofistikerad, om än högst opretentiös, språkmedvetenhet som genomsyrar texten på flera nivåer. Ytterligare en orsak till klarheten i Mãn är det sätt på vilket Thúys historia tillåts hållas öppen i varje ögonblick. Liksom ovärderad, otolkad, och därmed förefaller den också mer sann.
Kvinnan som berättar blir gift med en restaurangägare i Kanada. Hon kommer dit och restaurangen, matlagningen, blir hennes liv. Antalet stamkunder växer och hennes matlagning drar fler och fler gäster. På ett passionerat sätt, näst intill sensuellt i vissa stunder, beskrivs ingredienserna och tillagningsteknikerna. Hon förbereder, tvättar, skivar, tillreder. Återigen ordnat, strukturerat och därtill fullt av smaker som får koka samman och gifta sig till kulinariska explosioner.
Under en matresa till Frankrike dukar hon upp måltiden vid barnens bord, för att återskapa känslan av en vietnamesisk gaturestaurang. Hon plockar upp efterrättens små mangotärningar med pinnar och placerar dem varsamt en efter en i barnens munnar och hon upphöjs till trollkarl i deras ögon. I liknande klockrena bilder dukar Thúy fram sina mikroberättelser utifrån kvinnans minnen och liv och fram blomstrar en hel historia.
I senare delen av romanen träffar kvinnan en man. Plötsligt utsätts hon för en kärlek, och för känslor, som hon aldrig tidigare närmat sig och det är i dessa beskrivningar som Thúy allra bäst får möjlighet att visa sin berättarförmåga. Det tar en bit in i romanen innan den växer samman och får en riktning, men det som läsaren då till en början kan ha saknat får man igen i den senare delen. Äntligen berör porträttet på det sätt som man inledningsvis endast kunnat skönja att det har potential att göra och kraften i de stilla, lågmälda beskrivningarna är enorm. Kärlekens begynnande och kärlekens fall, lika hastigt och lika fjäderlätt som ett vingslag. Det är mycket vackert och mycket enkelt.
