Recenserat
Lysande återkomst av Anita Desai
Anita Desai
Rosarita
(Rosarita, 2024)
Översättning: Andreas Vesterlund
Bakhåll, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 1/2026.
Bakhåll sköter samvetsgrant utgivningen av Anita Desai. Den nu aktuella Rosarita, på engelska förra året, är den sjunde boken av Desai man ger ut. Det brinner på berget var en nyutgivning av Gun R Bengtssons översättning från 80-talet. De övriga har översatts av Andreas Vesterlund, vilket ger kontinuitet. Han fångar lyhört Desais ton och nyanserna i hennes gestaltningar av både det yttre och det inre. Desais precision i tecknandet av minnen, synintryck och föreställningar får samma orubbliga konkretion på svenska som hos Desai.
Den nya romanen Rosarita är kort, kanske en novella. Handlingen utspelas på ett inre plan, även om vi möter åtskilligt av yttre skeenden. Men dessa filtreras genom huvudpersonens minnen och föreställningar. Att de sedan förmedlas av en berättarröst som apostroferar huvudpersonen i ett löpande du-tilltal, och även korrigerar den unga kvinnan vars livsförståelse utmanas, ger ytterligare ett filter mellan yttre skeende och föreställning.
Huvudpersonen är en ung indisk kvinna, Bonita, som studerar spanska i San Miguel de Allende i Mexico. På ett torg iakttas hon av en äldre kvinna, karaktäristiskt klädd i en noggrant beskriven festklädsel. Det inger henne obehag: ”Hon stirrar stint på dig, tycks granska varenda detalj med djupa kajalkantade ögon, och du blir obekväm av att vara föremål för denna ogenerade uppmärksamhet, som om nyfikna insekter kryper runt på huden.”
Främlingen närmar sig Bonita. Hon hävdar att hon ser likheten med en konststudent hon kände en gång i San Miguel, Bonitas mor Rosarita. Bonita värjer sig: ”Mor, en konstnär? I det barndomshem där du inte kan minnas att du någonsin såg minsta pensel, krita eller ritblock?”
Men främlingens närgångenhet och påståenden äter sig in i Bonitas medvetande. Kvinnan ger än fler bestämda beskrivningar. Bonita tvivlar, men hon börjar också föreställa sig ett annat liv som hennes mor kan ha levt, före och fjärran sin instängda tillvaro i ett slutet familjepatriarkat. Kanske gav sig modern av för att förverkliga en dröm, drömmen om att bli konstnär?
Föreställningarna får allt tydligare form ju mer Bonita ser av de platser som den äldre kvinnan påstår att Rosarita besökte; det kan vara en konstnärskoloni, ett pensionat eller torget där hon först såg Bonita.
Så pendlar berättelsen mellan förnekelse och föreställning, mellan möjlig realitet och fantasi. Bonita ser nya mönster i moderns liv, men varken hon eller läsaren vet vad som faktiskt skett, vad som är sanning och vad som kan vara skapade minnen.
Anita Desais nyanserade gestaltning av de tvetydiga upplevelserna skapar en vacker spänning i bilden av Bonita och hennes tänkta bild av modern. Hon beskriver lyhört hur den äldre kvinnans berättelse långsamt och mot hennes vilja tar över Bonitas minnen och idéer. Bilden av ett annat liv utkristalliseras, ett liv där en kvinna tar sig rätten att förverkliga sina drömmar innan hon tvingas in i förutbestämda och petrifierade, sociala mönster. Där rymmer romanen ett utopiskt skikt, en utopi som kanske realiserades av Rosarita, men som i vilket fall formar en ny livsförståelse hos Bonita. Osäkerheten om det faktiska skeendet skapar också ett väl behärskat och existentiellt fruktbart magisk-realistiskt skikt där texten snärjer läsaren och tvingar fram frågor om minne, medvetande och identitet.
Rosarita är Anita Desais första bok sedan 2011, och hennes första roman på tjugo år. Det är en lysande återkomst.
