Recenserat
Lyssnar efter de försvunna rösterna
När Ananda Devi nu utkommer i bokform på svenska sker det med både en roman och en diktsamling. I romanen skildras en utsatt ungdomstillvaro och i poesin träder havet, himlen och naturen fram, liksom människor som flytt sitt land i hopp om att komma till Europa.
Ananda Devi
Tidvatten, solskörd
(Quand la nuit consent à me parler, 2011 & Ceux du large, 2017)
Översättning: Maja Thrane & Jonas Ellerström
Ellerströms, 2020
Eva ur spillrorna
(Ève de ses décombres, 2006)
Översättning: Maja Thrane
Bokförlaget Tranan, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2020
Författaren Ananda Devi (född 1957) kommer från Mauritius, är född i en indiskättad familj och skriver mestadels på franska. Om att skriva på ”kolonisatörernas språk” säger hon själv i en intervju i Karavan nr 3/2019 att det för henne föll sig naturligt då det var hennes första läs- och skrivspråk: ”Om man sedan inte använde det språket skulle det vara som att säga att man ingenting fått. Men kulturen är ju trots allt en rikedom, även när den är ett resultat av exploatering.”
Tidigare har ett par noveller av Devi funnits översatta till svenska men nu kommer ungefär samtidigt romanen Eva ur spillrorna och diktsamlingen Tidvatten, solskörd (som består av två diktsamlingar i original) på förlagen Tranan respektive Ellerströms. Det är en mörk, ensam och utsatt värld som framträder i båda böckerna. Den första delen av Tidvatten, solskörd, ”När natten talar till mig”, från 2011, börjar relativt idylliskt med ett ”du” som går ner till floden och halkar längs ”lustfyllt/ slumrande sluttningar” bara för att upptäcka att det av barndomens värld endast återstår ”en låg himmel över ett upprört hav /... / du lyssnar efter / de försvunna rösterna / tills natten talar till dig.”
I denna första del av diktsamlingen tar naturen, havet, himlen, träden och jorden stor plats men är samtidigt avspeglingar av ett ensamt och utsatt subjekt. Såsom framgår i stycket ovan handlar det inte om en natur som erbjuder särskilt mycket tröst även om den ofta ter sig storslagen. Tvärtom framstår den som vild och hotfull. Inte heller i sin egen kropp tycks jaget kunna vila. Jaget i dikten vänder sig till ett ”du” för vilket kroppen är ”för alltid kvinna inget annat / än ett ord för oanständighet”, och på ett annat ställe skriver författaren om ”Det där klibbet / som varje månad / lämnar kroppen / och bekräftar dess öde”. Liksom naturen framkallar (den kvinnligt kodade) kroppen mest en känsla av hot och alienering.
I den andra delen av diktsamlingen, ”De från havet” från 2017, är situationen mer konkret. Här handlar det om de flyktingar som ger sig ut på det livsfarliga havet i hopp om ett bättre liv, eller bara ett liv: ”havet svek dig / nu står du likt en skeppsbruten / omgiven av taggtråd”. Devi förser dem som i västerländsk medias rapportering blivit till ”volymer” med mänskliga, individuella öden och ansikten, samtidigt som hon tillför en religiös dimension genom att parallellt skildra en lidande Kristusgestalt på korset. Med detta grepp upphöjer hon de avhumaniserades lidande och förmänskligar den lidande guden.
Även huvudpersonen Evas namn i romanen Eva ur spillrorna som kom i original 2006 och också har filmatiserats, för tankarna till Bibeln och dess första ”fallna” kvinna, för att sedan vända på detta narrativ och göra henne till en plågad Kristusgestalt i egen rätt. I centrum står tonåringen Eva som kommer från ett fattigt område och mer eller mindre lever i prostitution. Runt henne finns den älskade vännen Savita, Sad som drömmer om att bli poet och den småkriminella Clélio. Ungdomarnas våldspräglade och miserabla tillvaro fortlöper i skuggan av det paradis som är det Mauritius turisterna ser, det med ”sin blå himmelsskrud och sin doft av hav”. Trots att titeln lyder ”Eva ur spillrorna” är hennes liv snarare en golgatavandring djupare och djupare ner i helvetet.
Tyvärr är dock lidandet, fattigdomen och det sexuella våldet ofta skildrat med klyschor och plattityder. Inte bara tonårspoeten Sad, utan samtliga romanpersoner, uttrycker sig ofta på ett lillgammalt och pretentiöst sätt. Såhär kan det låta när huvudpersonen Eva har ordet: ”Jag står vid fönstret och blåser ut cigarettröken i natten. Jag ser den upplösas som om den tog med sig en del av mig.” Om sin mor tänker hon: ”Hon har medvetet gjort sig ointaglig för att slippa känna livet och sakna det. (…) … kanske är det allt som går att hoppas på när man föds in i misären.” Samma tendens finns i diktsamlingen där rader som ”barnets ensamma gråt, / det bleka ärret på dess / hjärta av glas” förekommer.
Betydligt bättre blir det när Devi istället för att skriva läsaren på näsan faktiskt gestaltar misären. Eva har ordet igen: ”I köket finns sällan annat än kött på burk eller Glenrycks inlagda fisk, gammalt bröd, makaroner, sardiner. (…) Jag tar en bit bröd, grillar det direkt på spislågan tills det svartnar och doppar i te. Eller så tar jag Mariekex med sin smak och brer på smör.”
Förmågan att skriva fram bilder och verkligheter på detta sätt är en talang som Ananda Devi borde ta mer tillvara i sitt författarskap och låta de stora, teatraliska gesterna stå tillbaka lite.
