Recenserat
Maffiadrama på colombianska
Laura Restrepo
Leoparden i solen
(Leopardo al sol, 1989)
Övers. Martin Uggla
Bakhåll, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2011
Laura Restrepos roman Leoparden i solen får mig först att tänka på teveserien Sopranos. Fast på colombianska. Och med en touch av en annan teveserie, The Wire, och dess dokumentära solkighet. Fast lockelsen i att jämföra ett verk (och en konstform) med ett annat skapar samtidigt en låsning och blir lätt en kliché som får jämförelsen att halta.
Laura Restrepo är en av Latinamerikas främsta författare (född i Bogotá 1950) och hennes första roman på svenska inte bara saknar Sopranoseriens Hollywoodglamour utan är rätt och slätt en berättelse som står stadigt i sin egen mylla. För det här är Colombia, inte New Jersey. Visst, Leoparden i solen börjar med en riktig shoot-out på ett disco som förvisso skulle kunna vara Tony Sopranos stripklubb Bada Bing, dessutom handlar det om gangsters och maffia. Men maffia och gangstrar är inget USA och Italien har patent på. Restrepo skildrar sin verklighet på sina egna villkor.
I centrum för hennes roman står två de colombianska familjerna Barragán och Monsalve. De är släkt och ligger i strid med varandra på liv och död. Upprinnelsen till det ekorrhjul av oförsonlig hämnd som är familjernas motiv för att bekriga varandra – ett krig vi kastas in i direkt på sidan ett – går tillbaka ett par decennier i tiden. Då när Nando ”Den Fruktansvärde” Barragán, en ”tung, överdimensionerad tonåring som kliver fram med King Kong-steg”, skjuter sin kusin Adriano Monsalve efter att de två med alkoholindränkta hjärnor och under påverkan av för mycket sol gjort upp om en kvinna. Efter det hämnas familjerna oförrätterna på ett ritualiserat sätt som liknar de isländska sagornas dräpande. Hämnden måste alltid äga rum under en ”zeta”, det vill säga under en natt den nionde dagen, månadsdagen eller årsdagen efter att någon dödats. Genom att respektera ”zetan” respekterar man sin fiende som inte riskerar bli tagen på sängen – fast man för övrigt vare sig lyder lagar eller följer regler, annat än sina egna oskrivna.
Romanen böljar fram och tillbaka mellan vendettor och lönsamma affärer. Men det finns en skillnad mellan de båda familjerna. Barragáns är brutala och obildade och familjens överhuvud Nando en hingst som kör snabba bilar och saknar andra ambitioner än att bli vid sin läst. Mani Monsalve å sin sida vill alltmer sällan själv hålla i ett vapen utan törstar efter respekt och ett bekvämt medelklassliv. Medan Nando Barragáns fru tiger och lyder kurtiserar Mani sin tillkommande Alina Jericó, som drömmer om att vara fin dam och tillåter sig att både vara missnöjd och säga ifrån. Medan Nando nöjer sig med det och dem som alltid omgett honom vill Mani klättra och omge sig med politiker och advokater.
Klassperspektivet är ett starkt tema i Leoparden i solen och gestaltas med både skärpa och humor. Obetalbar är skildringen av hur Mani anlitar PR- och imagekonsulten Melba Foucon med uppgift att åt sin uppdragsgivare dels vinna anseende och dels skapa ett ärorikt förflutet genom att skriva om historien om hur han förtjänat sin förmögenhet. Hennes råd till honom är att köpa ett kolonialpalats i hamnens historiska kvarter. Till invigningsfesten med kopplade afghanhundar, perukklädda betjänter och tänd brasa trots den tropiska hettan inbjuds alla viktiga personer för att vinna aktning och anseende.
”’Det sägs att hon sa nej till för mycket provinsiellt folk, det skulle sänka nivån på festen’” kommenterar folket imagekonsultens strategi. Likt kören i ett grekiskt drama låter Restrepo i kursiv stil ”folket” från sitt underifrånperspektiv ha synpunkter på vad de två familjerna företar sig för att upprätthålla sin makt. Ett effektivt berättartrix romanen igenom.
På försättsbladet till Leoparden i solen utlovas felaktigt ett efterord av översättaren Martin Uggla (vars översättning i sig flyter fint). Synd, med tanke på att Laura Restrepo nu för första gången presenteras på svenska – vilket med hennes starka ställning inom den latinamerikanska prosan vittnar om de stora förlagens nonchalans. Så heder åt det lilla Skåneförlaget Bakhåll som vågar. Och kanske kan nästa roman av Restrepo få det där borttappade efterordet?
